Hur påverkas vi av våra diagnoser?

Att få en diagnos ska vara positivt i den bemärkelsen att man kan få rätt hjälp och förstå varför man är som man är och har de problemen. Men det är allmänt känt att vi har drabbats av kollektiv diagnoshysteri därför att vi är besatta av att sätta etiketter på folk. Tänker nu på Neuropsykiatriska diagnoser, som var och varannan person har idag känns det som. Men hur många av alla som årligen får en sådan diagnos har det och inget annat, och är det inte så att det i själva verket stjälper mer än det hjälper? I SVT-dokumentären "Diagnosen" säger huvudpersonen Odette, som felaktigt fick flera diagnoser, såhär: "När jag fick min diagnos när jag var 12 år så vart det automatiskt att jag blev extremt osäker på mig själv,och så blev det liksom att jag mådde sämre och sämre. Att jag hela tiden försökte... alltså... leta efter mig själv. Och ändå så var det liksom att man var i skuggan av sin diagnos, att ingen såg mig, jag stod typ bakom, och försökte få kontakt med människor. Jag känner mig konstig. Udda, udda, udda, det är något fel på mig".

Det är precis så som jag själv alltid upplevt det med mina fysiska funktionsnedsättningar. Jag har alltid känt att det ha tyckt att det känts värre att ha synliga diagnoser, för då blir det extra tydligt att man är annorlunda, det går inte att dölja på något sätt. Det är många kändisar nu som går ut och berättar framförallt att de har ADHD - en diagnos som nu ofta beskrivs som en superkraft snarare än en nedsättning. Och jag anser ju att alla diagnoser mer eller mindre medför att man har någon eller flera superkrafter. Att just ADHD ofta beskrivs som en kreativ diagnos kan vara ett starkt skäl till att diagnosen är vanlig bland stora mediapersonligheter och framgångsrika företagare - de är drivna och kan arbeta extremt hårt. Anmärkningsvärt här är dock att många av dessa personer får sin diagnos först i vuxen ålder. Så för att återgå till exempelvis mig själv, som genom att ha vuxit upp med mina diagnoser verkligen har fått bli varse dem på många negativa sätt, så kan man ställa sig frågan om dessa kända personligheter hade lyckats lika bra om de hade fått diagnosen som barn eller tonåring? För som jag skrev ovan - vi är besatta av att sätta in människor i kategorier och hörn och gärna överdramatisera en diagnos, bara se hindren och inte skapa mycket utrymme till att utveckla en egen identitet. Detta medför också tyvärr att många inte får möjlighet att ta sig ut i det riktiga arbetslivet, många sätts i särskola och hamnar seden i daglig verksamhet eller blir hemmasittare, Hel och permanent aktivitets/sjukersättning är alltför vanligt. Man blir sin diagnos och det kan påverka allt i livet. I dokumentären säger Odette också att nästan ingen av symtomen stämmer in på henne. Jag känner personer som fått asperger eller autismdiagnos som man inte kan tro att de har för att de inte är "mainstream. Ja det är klart att alla är olika, en diagnos är aldrig samma från person till person. Men det är intressant hur man kommer fram till att människor har dessa diagnoser, och hur vanligt är det med feldiagnostiseringar egentligen? Det har ju även förekommit att personer felaktigt fått domen intellektuell funktionsnedsättning fast det senare visat sig inte är så heller. Detta är inget annat än skandal, och skapar så mycket lidande i onödan - ofta livslångt! Jag kommer att skriva mycket mer om detta senare. Titta gärna på dokumentären, mycket tänkvärt där!