© Linda Åkesson 2017

September 27, 2019

September 15, 2019

August 20, 2019

August 14, 2019

August 6, 2019

August 5, 2019

January 25, 2019

Please reload

Senaste inlägg
Utvalda inlägg

Jag har

October 26, 2017

 





 











Detta inlägg kommer handla om att vara tacksam och lycklig för det man har och samtidigt känna en tagg i bröstet av sorg och rädsla. Sorg över att det är orättvist. Att alla inte får samma möjligheter på grund av saker som de inte kan rå för. Rädsla för att själv bli drabbad. 
Det handlar om personlig assistans och att ständigt vara beroende av att minst en människa finns vid ens sida hela tiden och inte få det på grund av att de som är våra politiker inte lever i samma verklighet som vi, eller inte har nån som helst empati för andra människor. 
Att jag känner mig ledsen och maktlös över att inte kunna göra något. 

Att det kunde ha varit jag.

Att denna fruktansvärda människosyn som bygger på att alla människor inte ses som lika viktiga också har drabbat mig på andra sätt - vi som inte kan styras av samhället genom att få vår kroppsliga frihet inskränkt utplånas på andra sätt. 
 

Jag är en av dem som kom lindrigt undan med mina skador. Jag har därför egentligen alla möjligheter till att lyckas. Jag kan ta kommandot över min kropp.
Jag kan stiga upp varje morgon, göra mig i ordning, klä på mig, göra frukost och äta. 
Gå ut med hunden och göra det jag känner för. 
Ge mig ut på en skogspromenad eller sitta vid datorn och kolla på film. 
Jag kan välja. 

Det kan inte alla. 

Jag förespråkar att man ska göra det bästa av det man har, att alla har ett ansvar för sina kroppar och att man inte bör slösa med några resurser - varken jordens eller välfärdens. 

Men den som under inga omständigheter kan klara sig utan personlig assistans och annat stöd, den ska ta mig fan ha det!  

 

Att man värderar funktionsnedsättningar och hjälpbehov olika beroende på handläggare och var man bor är känt. Det är inte personens faktiska behov som styr hur mycket hjälp personen ska få utan hur andra väljer att tolka det.
 

Det är sjukt!

Det tar energi från alla runtomkring. 
Och utan energi - vad kan vi göra då...

Hur ska man orka? 


Och att det får finnas vård- och omsorgsföretag som kan missköta sig och missbruka sin ställning.
Lämna utsatta själva i flera timmar.
Skicka dit personer som inte kan språket. 

Det är en allvarlig risk!


Kanske de är korrupta av politikerna? 
För som sagt: funktionshindrade, sjuka, svaga, odugliga - de ska tystas. Dödas långsamt genom att deras livsmöjligheter stryps successivt tills de självdör. 

ÄR DET SÅ??? SNÄLLA SÄG ATT DET INTE ÄR SÅ!!! 

Jag har fortfarande makten i mitt liv. Över min kropp. Och för det mesta över mitt psyke... Varje sekund är jag tacksam över det. 
Men så kommer rädslan. 
Rädslan över att en dag bli beroende. 
Då vill jag inte leva. 
Inte leva i det här groteska samhället där det minsta lilla värde som jag någonsin har haft som människa försvinner i ett trollslag. 

De högt uppsatta politikerna blir nog aldrig sådär sjuka. 
De är nog odödliga. 
Det visste de redan innan. 
Annars hade de väl inte kunnat bli politiker och göra såhär?`

Hur ska detta sluta..,

 




 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Följ oss
Please reload

Sök efter taggar
Please reload

Arkiv
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now