Senaste inlägg
Utvalda inlägg

En kniv i hjärtat

Nu har jag äntligen sett Sameblod, som på ett brutalt och naket sätt skildrar ett förtryck. Och en smärtsam längtan efter att vilja fly från det man är. Byta liv. Men när alla säger att man inte kan det bara för att man är något som inte går att påverka. Filmen skildrar livet på en internatskola för samer. En exotisk minoritet i vårt Sverige, som det är ok att behandla lite hur som helst, vilket är tydligt genom hela filmen. Som t ex när eleverna står på rad medan besökarna känner på deras kläder och hår

Som funktionsnedsatt känner jag mig otroligt träffad. Jag vet allt om hur det är att vara stämplad. Att ständigt få höra att man inte är som andra och inte har samma möjligheter som andra. När huvudpersonen Elle Marja uttrycker en önskan om att läsa på universitet, förkunnar lärarinnan högtidligt att man inte kan läsa vidare efter att ha gått i den skolan. Att samer enligt forskning inte klarar samma saker som svenskar, och inte klarar sig i stadsmiljö.

Hopplöst.

Fast.

Stämplad.

Men hon gör det.

Hon rymmer till Uppsala, under ett mer svenskklingande namn.

Hennes mod ger hopp, filmen rymmer en del humor och är stundtals vacker. Skådespeleriet är rakt igenom lysande, man förstår varför Lene Cecilia Sparrak fick priset för bästa kvinnliga huvudroll. Det överlag något väldigt speciellt med oskolade skådespelare. Rena, otrampade. Äkta. Även hennes syster Mia Erika Sparrak var lysande, varför hon också var nominerad till bästa kvinnliga biroll. Men scenen när Elle Marja mäts in i minsta detalj och sedan tvingas klä av sig framför brännande kamerablixtar har etsats sig fast i mig för lång tid framöver.

Följ oss
Sök efter taggar
Arkiv
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square

© Linda Åkesson 2017

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now