© Linda Åkesson 2017

September 27, 2019

September 15, 2019

August 20, 2019

August 14, 2019

August 6, 2019

August 5, 2019

January 25, 2019

Please reload

Senaste inlägg
Utvalda inlägg

Tjugo år...

February 4, 2018

Jag kan inte fatta att jag har bott i Stockholm i 20 år till sommaren! 1998 vid den här tiden satt jag på en folkhögskola utanför Göteborg och funderade över vad jag skulle bli när jag blev stor. Nu vet jag det. 

Men det tog tjugo år. Det tog tjugo år... 

Jag har haft alltför många dalar, träffat på alltför många skumma människor och ofta känt mig misslyckad...

...men jag har också haft en del toppar: 

- Resor till de baltiska länderna samt till Polen och träffa intressanta människor. 

- Gått roliga utbildningar och jobbat med en massa skoj

- Haft mycket skoj ihop med riktigt bra vänner

- Varit med i tv och tidningar

- Blivit ägare till världens bästa hund och fodervärd till världens bästa katt


- SHANGHAI!!!  


Men jag har aldrig haft en riktig, bestående yrkesidentitet. Men jag är så otroligt tacksam över att jag tog tåget ner till en folkhögskola mitt ute i skogen vintern 2012. Jag kände inte att jag var Någon Att Räkna Med förrän jag kom i kontakt med en organisation som arbetar med inkluderande scenkonst. Det var genom den som jag kom med i Shanghai,  t ex. De såg Mig, de såg att jag hade Något. Som var värt att bygga på. Jag satt på min gamla folkhögskola utanför Gögeborg och tittade avundsjukt på eleverna som gick teater och show - jag ville också stå på scenen som de. Och till slut fick jag också göra det! Både som föreläsare och artist. 

Men jag är alltför söndertrasad av alla bakslag och att så ofta fått känna att jag inte duger, att det arbete jag lagt ner inte är värt något. Jag har bara kunnat lagas tillfälligt, hållit ihop så länge som det har krävts.


Sen gått sönder igen. 

Varför har inte jag lyckats när om andra med funktionsnedsättningar har gjort det? Är jag så himla speciell att det till och med finns speciella regler för mig? Att jag inte ens ska följa samma regler och koder som andra, för när jag tar till mig och gör som dem som lyckats så har inte jag gjort det. Jag har så ofta fått höra att jag är så fantastiskt duktig och bra, men... 

Jag är ett datorprogram som egentligen är grymt men med en massa buggar och fel i sig.... Jag vill ha en ominstallation!!!


Men jag har min envishet. Fastän jag haft så många motgångar har jag inte gett upp. Jag har lagt mig ner och gråtit ett tag men jag har aldrig gett upp for ever, som många gjort. Jag har försökt hanka mig fram, så gott det nu går att hanka sig fram när man har normbrytande funktionalitet och inte får samma chanser som normala.  Jag fick min första anställning först när jag var 24 år. Mitt arbetslivs bana har varit så brokig och fylld av konstigheter att jag själv inte kan tro att det är sant. När jag läser vad jag skrivit ner så känns det som att det handlar om något annan. Ett dåligt filmmanus. Som förhoppningsvis får ett lyckligt slut. Via jobb i mörka rum och på strålkastarvarma scener har jag långsamt och trevande hittat fram till mig själv.


Allt skit har givit mig erfarenheter, perspektiv och styrka som jag kan ha användning för i mitt framtida yrkesliv!

MEN VARFÖR TOG DET SÅ LÅNG TID? VAR HAR MITT LIV TAGIT VÄGEN?
Okej okej okej okej okej jag har massor kvar. Jag är fortfarande relativt ung, jag är frisk (ja, tydligen inte i somligas ögon men jag har ingen konstig sjukdom i alla fall). Min livsuppgift får bli att dra mitt strå till stacken för att förebygga att andra sitter som jag och grubblar över var deras yrkesverksamma liv tog vägen, trots att de kämpat. INGEN ska behöva vara med om det. Det kommer att hända många gånger. Jag vill ha en nollvision men det kommer aldrig ske. I alla fall inte så länge funkofobin får växa fritt, frodas och slå rot. 

När privatlivet är kaotiskt är det viktigt att ha annat att pyssla med. Som leder bort tankarna och får en att känna sig värdefull. Struliga relationer kan jag allt om. Jag vet allt om hur svårt det är att dejta som icke funktionsnormativ. Jag har lärt mig allt om hur det är att inte känna sig som en riktig kvinna - eller för den delen bara som en sexdocka och inte som en fullvärdig människa... hur det känns när man förväntas vara glad och tacksam över att någon vill vara vän eller ihop med en bara för att man har funktionsnedsättningar... 
Jag har lärt mig allt om destruktiv vänskap och energivampyrer som suger ur en precis allt man har - tills man är helt tom.
Nästan som död.   

Om ytterligare tjugo år hoppas jag kunna skriva att jag hittat lyckan på allvar, skriva att jag åstadkommit något viktigt, något bestående. Att jag kan skriva att det jag gör och gjort betytt något för andra, lämnat avtryck och gjort skillnad. Som består. Inte bara likt en snöflinga smälta bort och försvinna. 

De senaste dagarna har jag mått SKIT. Gråtit och stundtals varit helt håglös. Jag har börjat komma igång att gå igenom min självbiografi, och den ska jag ta mig igenom och så hoppas vi att något förlag vill ha den. Och att ni vill ha den. Jag älskar ju att skriva och vill verkligen att det ska vara något jag kan jobba med, tjäna pengar på. Men jag har tyvärr svårt att finna motivation när jag märker att det går trögt, eller inte alls... 


Jag vill göra någonting som sprider ringar på vattnet. Alla gånger jag varit överlycklig och stolt över att ha bra arbeten och tänkt "nu vänder det". Sen plötsligt står jag längst ner på trappan igen och måste börja om från noll... de långa perioderna av arbetslöshet och perioder av gratisarbete (praktik och fas 3) har gjort märken i mig som kanske aldrig kommer att försvinna. Jag kan bara göra mitt bästa för att hjälpa andra att hamna i det. Det är därför jag ska utbilda mig. PÅ RIKTIGT. Högskolepoäng. Och hela arbetsmarknaden ligger för mina fötter sen då... I wish. Jag vet vad jag vill studera och jag vet vad jag vill jobba med när jag är klar. Om 3,5 år ses vi i ringen igen guys... Jag drömmer om att ha ett ordentligt, fast arbete där jag får använda hela min kompetens och inte bara tas in för att jag har en billig prislapp. Jag vill slippa tillfälliga förbindelser som jag inte kan påverka om det ska ta slut eller ej... Självklart vill jag ta konsultuppdrag och det är ju tillfälligt, men då för att jag väljer det själv. 


Att flytta till Stockholm har varit det bästa jag gjort i mitt liv. Jag tänker inte skriva "trots allt" även om det kanske är passande. Jag älskar att bo i en stad som erbjuder precis allt. Som är lätt att ta sig runt i. Jag skulle ju som det är nu t ex inte kunna bo så att jag är beroende av bil eftersom min synskada hindrar mig från att ta körkort. Såvida jag inte hittar en partner som har bil... Kanske när jag blir gammal vill jag flytta ut på landet. Men absolut inte nu. Konserter och teater är en stor del av mitt liv och tack vare att jag bor här kan jag nyttja det, ofta. 

Stockholm är också så fantastiskt för att det är så stort, det finns alla möjliga miljöer och ställen. Min Dilse behöver inte ströva i samma spår dag efter dag, vi har upptäckt många platser tillsammans. Den bästa staden att bo i med hund! 

Låt de kommande tjugo åren bli grymma!!! 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Följ oss
Please reload

Sök efter taggar
Please reload

Arkiv
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now