© Linda Åkesson 2017

September 27, 2019

September 15, 2019

August 20, 2019

August 14, 2019

August 6, 2019

August 5, 2019

January 25, 2019

Please reload

Senaste inlägg
Utvalda inlägg

Den sjuka arbetsmarknaden

February 21, 2018

 
Igår var jag på en föreläsning om utbrändhet med Famma Ndow, som gjort tv-serien EDIT - We can´t do it om utbrändhet bland unga kvinnor. När jag åt mitt eftermiddagsfika idag kollade jag på den. Jag tror inte att någon vid det här laget har missat att prestationskraven från framförallt kvinnor är så enormt stort och konkurrensen om de roliga jobben är stenhårt - vilket är den stora BOVEN.

Jag tänker mycket på vilken människosyn som råder i arbetslivet - för samtidigt som de hör personerna bränner ut sig av för mycket arbete, finns det grupper som har för lite jobb, eller inget jobb alls - och hur många i den gruppen går omkring och bär på den inre stressen? En av dessa grupper är personer med funktionsnedsättning, där man tvärtemot ofta har för LÅGA krav - eller inga alls... Och det är inte heller sunt!!!

Vad är det som gör att vi tar för givet att bara för att man är "frisk" (dvs inte har någon funtkionsavvikelse) så klarar man av allt och lite till, medan man säger "du ska vara tacksam för att vi har lönebidrag för dig annars skulle vi ha jättehöga krav på dig", när man har en funktionsavvikelse (även om den i egentlig mening INTE gör en sjuk)?

Hur mår vi när omgivningen har för LÅGA krav på oss? Hur stressade blir vi av det egentligen? Jag skulle vilja se forskning på det, eller att detta undersöks, För jag VET att många (även här framförallt unga kvinnor) med fysiska funktionsnedsättningar har skyhöga krav på sig själva, de kan jobba heltid medan de pluggar heltid t ex. Jag skulle vilja veta hur vanligt det är. Vad det beror på kan jag på rak arm svara på: Vi kompenserar omgivningens obefintliga krav genom att ge oss själva skyhöga... Det kan leda till att man blir sjukt framgångsrik - eller att man misslyckas gång på gång för att man tar varje misslyckande personligt, samtidigt som man får dåligt samvete för att man gjorde fel, besvarade fördomarna, mår dåligt och blir mera stressad. 

Eller finns det på allvar nån som inte tror att man påverkas negativt när man siktar högt men istället för hejarop får man höra att "men lilla gumman, inte ska du väl..."?` Varför pratar vi inte mer om det?


Klarar vi icke funktionsnormativa stress sämre? I dokumentären pratas det om hur frontalloben i hjärnan ser ut hos en utbränd person respektive hos en frisk. Att det ser lite annorlunda ut hos personer som har t ex neuropsykiatriska och kognitiva funktionsvariationer är ju inte så konstigt, men jag tror knappast att det är så automatiskt så fort man har en funktionsvariation avsett vad det är. I de fallen är det snarare yttre faktorer som påverkar -t ex att man brottas med logistikproblem som ex om assistenten ska komma i tid idag eller att hjälpmedlet ska funka. För mig är det oerhört stressande att inte få jobb eller få ihop sitt liv. Jag känner mig stressad av att jag är 40 år och inte livskurvan har hängt med... Jag provar alla medel jag kan för att lyckas och känner mig dålig så fort jag missar ett gyllene tillfälle eller inte känner att jag gjorde vad jag kunde. Nej, jag menar inte att man ska ha omänskliga krav på mig, bara HELT JÄVLA NORMALA! Fast det är kanske lite sent nu, det är åt helvete för sent att kräva av mig att jag ska ha minst femton års arbetslivserfarenhet för det kan jag inte få, då måste jag börja på stört i så fall och då hinner jag inte plugga... ja ni fattar ju! Det är ohållbart.
Men den vilsenhet och osäkerhet jag känt hela livet över vad jag egentligen duger till, och som krönts av flera års gratisarbete i praktik eller fas 3, är det som är BOVEN i mitt fall. Som tur är har jag ändå jämfört med många andra en sund syn på mig själv har jag förstått. Jag kan exempelvis bestämma mig för att släppa allt och kolla på film eller ta en lååååång promenad med Dilse i skogen. Jag har oftast kunnat släppa arbetet så fort jag klivit utanför jobbets dörrar och jag har aldrig lidit av sömnproblem. Det har nog rättat mig. 

Kanske ska jag tacka just MIN lyckliga stjärna över att jag aldrig jobbat så länge på en och samma arbetsplats, eftersom jag, på flera ställen, har arbetat med människor som varit på ruinens brant. Jag har inte dragits med i deras nät. Om någon har kontaktat mig utanför arbetstid har jag bara bestämt kunnat säga att "vi tar det på jobbet", såvida det inte varit något superakut vilket det oftast INTE har varit. 
 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

???==??

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Följ oss
Please reload

Sök efter taggar
Please reload

Arkiv
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now