Vilket recept är bäst för en skola där alla får samma möjligheter?

”Skrota idén om lika för alla – ge fler extra skolår”, skriver Liberalernas partiledare Jan Björklund på DN debatt. Jag kan - till skillnad från flera av mina funkisvänner - enbart se det negativa i hans "utspel". Det är ett stort problem om en elev felplaceras i särskola eller blir rådda att studera på Riksgymnasiet för rörelsenedsatta - eftersom eleven dessvärre då inte uppfyller de allmänna kunskapskraven - som i sin tur är avgörande för framtiden. Dessa elever hamnar i stor utsträckning i ett livslångt utanförskap och hundra procent aktivitets- och sjukersättning som enda försörjning, och möjligheten att utbilda sig vidare är mycket begränsad. Samtidigt kan dessa elever mycket väl behöva ett extra skolår för att kunna studera i lugnare takt, och många klarar inte av miljön i en vanlig klass på grund av att det är för stökigt etc. Jag tror det är fullt möjligt att studera i speciella klasser och med lägre tempo OCH skaffa sig de grundläggande kunskaperna och behörigheterna. Att få jobba efter sina egna förutsättningar istället för att enträget försöka pressa sig in i en mall där man inte passar in är inte lika med dåligt. Det ena behöver absolut inte utesluta det andra. Det är så fruktansvärt synd om dessa elever som på grund av att de inte nått samma kunskaper ska behöva bli utestängda från utbildning och arbetsliv och känna sig mindervärdiga. Jag har mött så många som mår dåligt av

att de inte kan det som de "borde". Såväl självkänsla som självförtroende och i många fall initiativförmågan påverkas negativt, de har drömmar om vad de skulle vilja göra men vågar inte satsa för att de inte tror att de klarar av det... DET ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT! Som sagt, idén med en skola för alla är ju väldigt fin, men det krävs så otroligt mycket för att det ska fungera i praktiken. Vi har så många elever - framförallt med neuropsykiatriska funktionsvariationer - som inte går till skolan över huvud taget därför att de inte pallar med det av olika anledningar. Många av dem upplever - i likhet med mig själv - att de är utstötta eller mobbade, vilket i allra högsta grad påverkar prestationsförmågan och motivationen. Detta borde ju inte vara så himla svårt att få ordning på kan man ju tycka - men det är det uppenbarligen. Skolobbningen är ett så stort problem, som i många fall kan ge upphov till livslånga psykiska besvär - som försvårar ett normalt fungerande vuxenliv. Många av eleverna som flyttas till alternativa klasser vittnar om hur deras egon växer, de känner sig trygga och får vänner för livet. Jag har själv funderat en del på det där. Skolan ska vara en plats där man ska trivas, växa, utvecklas och skaffa sig en stark egen identitet. Där ska man också rustas för vuxenlivet - särskilt på gymnasiet. I gymnasiet har man ju också stora möjligheter att påverka genom att man kan välja en inriktning man är intresserad av. Då är det ännu viktigare att man får rätt förutsättningar för att ta tillvara på den tiden. Hade jag kunnat göra det bättre om jag valt att gå på Riksgymnasiet istället för skolan hemma? Kanske, kanske inte. Med facit i hand, och det jag skrev ovan om att jag hört så många dystra historier från elever som gått på Riksgymnasiet, så är jag ändå tacksam mot mig själv att jag valde gå i en vanlig klass. Överlag var det ju bra, men det var inte det programmet jag egentligen ville gå och jag var ganska ensam i skolan. Jag skolkade periodvis mycket och fick inte speciellt bra slutbetyg. Det är lätt att hävda att segregering inte är gynnsamt för att nå fram till ett fullt tolerant samhälle där alla ses som fullvärdiga människor, men dessvärre är ett samhälle utan segregering och särlösningar en utopi. Alla har ju olika förutsättningar och en del människor har ännu lite mer olika förutsättningar. Det är inte konstigare än att man kan välja att studera en högskoleutbildning i lugnare studietakt t ex. Det är det ju många som gör utan att det ifrågasätts - och det är just den avgörande faktorn för att de ska klara utbildningen ordentligt OCH kunna få jobb sen. Inget konstigt alls med det. För som sagt vi är olika och det måste finnas möjligheter för oss att kunna vara det - det är en förutsättning för att vi ska kunna vara lika. Faktiskt.