© Linda Åkesson 2017

September 27, 2019

September 15, 2019

August 20, 2019

August 14, 2019

August 6, 2019

August 5, 2019

January 25, 2019

Please reload

Senaste inlägg
Utvalda inlägg

Midsommarnovell

June 24, 2018

Hej! Nu har jag inte bloggat igen på ett tag. Men här kommer - ett par dagar försent visserligen men i alla fall - en midsommarnovell jag har skrivit. Hoppas ni alla har haft en bra helg!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

MIDSOMMARLÄNGTAN


Midsommarafton. Den högtid på året när det är som allra ljusast. När man ska dansa, festa och skratta – med blommor i håret och helst med någon som man älskar. Men Klara kan inte känna mycket annat än sorg och vemod över att mörkret återvänder.

Dunsen är öronbedövande. Hela rummet rister till en sekund. Åska. Hon vaknar med ett ryck. Reflexmässigt sträcker hon ut armen och tar mobilen bredvid sängen för att kolla klockan. 06.52. Slentrianmässigt kollar hon av Instagram, Twitter, Facebook. Inget spännande alls. Med en trött suck lägger hon ifrån sig telefonen, vänder sig på sidan och somnar om igen. Nästa gång hon vaknar tittar solen fram en smula. Klockan har hunnit bli nästan tio. Midsommarafton. Hon ska på fest hos några vänner senare. Hon har inte ens kommit på vad hon ska ha på sig. Orka bry sig, vad spelar det för roll? Tänker hon. En kall kåre kittlar hennes ryggrad när hon sätter sig upp i sängen. Kallt. Alltid lika jävla kallt på midsommarafton. Varför? När det varma vattnet sköljer över henne i duschen slappnar hon av en smula. Dagen kanske blir bra ändå. Festa med vänner är ju alltid kul, liksom. Och midsommarmaten som hon älskar – sill, laxtårta, jordgubbar. Hennes vänner är det bästa hon har. De enda hon har. De känner henne utan och innan och de finns alltid där. Vad gör det att vädret är ruggigt när man får så mycket värme? Allra innerst inne är inte den värme hon får från vännerna fullt tillräcklig, känner hon vemodigt. Allra innerst inne längtar hon efter något annat. Men idag är det en sån dag då man ska vara glad och lycklig och nöjd med livet oavsett – inte tänka på det man saknar. Så hon slår snabbt ifrån sig tanken, tar en slurk ur vodkaflaskan för att komma i någon slags partymood. Nynnar lite på en sång medan hon brer frukostsmörgåsar. Rostat bröd, ost, marmelad, kaffe. Allting kommer bli bra.

Han står vid den eleganta spegeln med silverdekor. Hans blick är vemodig, men nånstans där glimmar någon slags förväntan. Det är ju midsommarafton idag. Överskattat, tänker han. Men vännerna ordnar midsommarfest. Han kan ju inte tacka nej till det. Vännerna är viktiga. Det bästa han har. Det enda han har. Vännerna är hans hela familj. Skänker honom värme och kärlek. Allra längst därinne längtar han efter en annan sorts värme. Efter en annan kärlek. Den passionerade. Den som gör att man blir alldeles varm och lycklig i hela kroppen. Fjärilar i magen. Snabbt slår han ifrån sig tanken. Tar en klunk öl ur burken på bordet bredvid spegeln. På midsommarafton ska man vara glad och tacksam över allt det som man har, inte gråta över sånt man inte har. I alla fall är det vad som förväntas av en, tänker han. Han gör alltid det som förväntas av honom. Han rättar till den vita kavajen och tömmer innehållet i ölburken innan han vänder ryggen mot sin spegelbild.

Solen tittar blygsamt fram mellan molntussarna. Hon går med lätta stag över stigen. Snart är hon framme. Hon hör musik och stoj närma sig. Det välbekanta förväntansfulla pirret i maggropen som alltid infinner sig inför en fest. Förutom hennes vänner kommer det vara en del andra där som hon inte träffat förut. Hon tycker om att lära känna nya människor. Den snäva vita klänningen sitter som en smäck. Smiter åt på de rätta ställena utan att sitta åt så att hon ser tjock ut. Precis som det ska va. Håret har hon lockat och prytt med blomklädda spännen. Nästan obetydlig make up. Bara för att öka fräschören i den lena, fortfarande ungdomliga huden. Parfym. Viktigt. Man måste lukta gott när det är fest. Den blommiga parfymdoften från hennes kropp blandar sig med doften från blommor och skog. Energin sprider sig i henne.

Helt seriöst! Abu vad du är skön! Några överförfriskade ungdomar skrålar högt till den uttjatade dängan medan de försöker få glöd på en grill. Han skrockar lätt, småler och skakar på huvudet. Men vem är han att döma, han har ju också varit ung och alldeles för full. Några fåglar sjunger, deras sång blandar sig med det lätta suset när en vindpust drar tag i trätopparna. Han ryser till en smula, och han tänker febrilt på värmen som nubben snart ska skänka honom. Vattnet glittrar. Himlen har antagit en grandios kostym, med de gråsvarta molnen och solfläckarna som tittar fram mellan dem. Himlen smälter samman med vattnet. Hon tar fram sin kamera och knäpper av några fantastiska bilder. Blir stillastående en stund. Så vackert! Hon tar ett djupt andetag och andas in den friska brisen. Vännerna väntar henne nu. Bara en liten stund till. Han får syn på glittret i vattnet och kisar lätt när glittret sticker honom i ögonen. Vännerna väntar honom nu. Han vill bara stanna till lite grann, andas in naturen, samla kraft. Det är nästan folktomt runtomkring. Klockan är tre, folk är redan samlade i stugorna. Han låter blicken glida över omgivningarna och låter den gå tillbaka till vattnet. Då ser han henne. En vit gestalt med guldlockar som fladdrar i vinden. I samma stund som hans blick fastnar på hennes huvud vänder hon sig om. Deras blickar möts i en millisekund. Hennes kinder hettar lätt. Han är söt. Fina ögon. Men han ska säkert också vidare till någon fest. Kanske till sin tjej? Hon skakar snabbt av sig det. Fäster blicken stadigt i vägbanan. Sätter ena foten framför den andra och börjar promenera mot vännerna och festen. Han blir stående ett slag och tittar efter henne. Blinkar till. Skakar av sig hettan som hastigt blossade upp inom honom. I nästa sekund är hon utom synhåll. Han fäster blicken i vägbanan, sätter den ena foten framför den andra och promenerar bort mot vännerna och festen.

- Klara! Fan, vi började ju just undra var du blivit av, skrattar Mia, ger henne en klumpig kram och sticker ett plastglas rosé i hennes hand. Mia vinglar lätt, sluddrade hon inte lite också? Hon är redan berusad, tänker Klara. De flesta på festen verkar vara i samma tillstånd. Hon går upp på den stora terrassen, går runt mellan borden, kramar dem hon känner och hälsar på alla hon inte känner. Hennes blick fastnar på ett par blå ögon. De tillhör en söt kille som ser ut att vara där ensam – eller åtminstone utan någon partner vid sin sida. Fast sånt kan man ju aldrig veta förstås. Hon har gått på så många niter. Lär sig tydlig aldrig att se. Men vaddå, så kan man ju inte tänka jämt. Det är ju fest. På fester ska man prata med folk. Inte grubbla. I takt med att hennes mage fylls av sill, öl och nubbe och den söte killen bredvid levererar roliga vitsar känner hon välbefinnandet sprida sig i kroppen. Såhär borde det ju alltid vara. Eller? Killen heter Erik, jobbar som ambulansförare och gillar samma sorts filmer som Klara. De verkar ha precis hur mycket som helst att prata om. Det var längesen hon träffade en kille som hade sådan underbar humor. Hon fick också bekräftat att han var singel. Vilket gjorde henne än mer lätt om hjärtat. När dansmusiken skrålade ur högtalarna reste hon sig självsäkert, sträckte ut handen mot Erik och drog honom med sig ut på dansgolvet.

- Ööööööö, Leo! Vafan, vi trodde du hade bangat asså! Peter och Tobbe kommer fram och dunkar honom hårt i ryggen, lägger varsin arm om hans axlar och drar med honom bland grillar, bord överfulla med flaskor och dansande människor. Musiken dunkade i hela gräsmattan och snart dunkade även hans kropp – av musiken och av berusningen från alkoholen.
- Men heeeeej! Ett par armar slingrar sig kring hans hals. Leo vänder sig om, och ser in i ett par bruna ögon han inte känner igen.
- Hej? Säger han dumt. Grämer sig lite grann. Åh, så dumt det måste ha låtit! Men tjejen verkar inte bry sig, hon skrattar och ger honom en gul drink. Han smuttar på den medan han låter blicken glida över trädgården.
- Kom, det finns mat här! Peter tar honom i armen och drar iväg honom mot ett gigantiskt bord, fyllt till brädden med allt vad man kan vänta sig att ett midsommarbord ska innehålla. Minst fem olika sorters sill trängs med potatis, lax, revbensspjäll och flintastek. Leo bestämmer sig för att gå direkt på köttet. Han är inte mycket för sill. Faktum är att han hatar sill. En rejäl, saftig köttbit och ett stort glas rött är precis vad han behöver! Han spanar efter någonstans att sitta. Han behöver inte leta länge.
- Här! En armbandsprydd arm sticker upp och en välbekant röst hörs genom sorlet. Tjejen. Leo slår sig ner bredvid henne och presenterar sig. Hon är söt. De pratar. Skrattar. Skålar. Hon fyller på hans glas hela tiden. Han är glad. Den där underliggande Känslan av att något fattas honom börjar försvinna nu. Han känner sig fri.

- Klara, hallå, var är du? Mia skrattar, knackar henne lätt på huvudet. Klara vaknar till och tittar upp. Mia ler illmarigt mot henne. - Va, jag är här! Blev bara lite seg, det är nog allt jag har ätit och druckit. Jag kanske ska gå en sväng... Hon reser sig och känner yrseln komma över henne. Hon håller sig i stolen, står ett ögonblick och försöker återfå balansen. Tar ett djupt andetag. Försöker hitta något att fästa blicken på. Killen, var är killen som hon pratade med förut? - Erik? Hasplar hon ur sig. I nästa sekund står han framför henne och håller i hennes axlar. - Hur mår du? Frågar han. Klara fäster blicken i hans.
- Eh, jag... jag blev lite dåsig, tänkte gå ut och gå en liten promenad så blir det säkert bättre. Vill du följa med? Hon ångrar sig i samma sekund. Egentligen vill hon vara ensam. Eller inte. Hon vill vara med honom. Eller nej... hon vet plötsligt inte. Men i det här tillståndet hon befinner sig i kanske det är bäst om hon låter honom följa med i alla fall. Hon tycker ju om honom. Han är snäll. Och söt. Och här. Han tar hennes hand och leder henne ut från terrassen, ner på stigen. Hon är för yr och illamående för att orka gå så långt. Han leder henne bort till en bänk vid vattnet. De sätter sig. Han lägger armen om henne. Hon reagerar inte. Bara tittar tomt framför sig. Erik börjar smeka henne. Klara bara sitter. Som en staty. Fortsätter titta tomt framför sig. Plötsligt känner hon Eriks läppar mot hennes. I samma stund kommer illamåenedet över henne som en störtskur. Snabbt knuffar hon bort honom och reser sig för att spy. När hon är klar stöder hon sig mot ett träd, står kvar, andas. Efter en stund kommer Erik fram och lägger armen om henne. Smeker hennes hår.
- Kom, vi går tillbaka. Dricker vatten. Sen kan vi gå ut igen. Han fortsätter smeka henne. Klara känner hur nykterheten börjar fylla hennes kropp igen, med ens kommer den där Känslan av rastlöshet och frustration över henne. Det här känns inte bra... Visst tycker hon om Erik. Han är bra på alla sätt. Men ändå... Detta känns inte bra. Det går för fort. Hon fångar hans blick samtidigt som hon mumlar ett knappt hörbart ”snälla”. Hon tar hans armar och lyfter bort dem från sin kropp. Erik svär till. Tittar på henne. Ser nästan arg ut. - Förlåt, kvider hon tyst medan tårarna bränner bakom ögonlocken.- Klara för fan, skärp dig! Vad är det för jävla spel du spelar va? Du vill ha mig, jag vet det! Erik tar tag i henne. Hårt. Hon kämpar för att ta sig loss. Springer tillbaka till festen. Hittar sin väska. - Men ska du GÅ nu?! Mia ser nästan upprörd ut. - Jag är trött, ursäkta sig Klara och går. Bakom ryggen hör hon hur en arg Erik beklagar sig högt och ljudligt över alla jävla playerbrudar. Han sluddrar. Kommer förmodligen att sova snart och glömma henne. Whatever. 

Klara andas in den ljumma luften i lungorna. Yrseln och illamåendet är helt borta nu. Hon känner sig pigg. Men vill för allt i världen inte tillbaka till festen. Hon bestämmer sig för att promenera längst med vattnet innan hon beger sig hemåt. Leo ligger utsträckt i den mjuka sängen. En mörk, tjock hårman täcker hans bara mage. Berusad av alkohol och passion. Det var längesen nu. Tjejen är het. Men ändå, det är någonting som han saknar. Han känner sig ganska avtrubbad faktiskt. Om det är spriten och all den tunga maten eller något annat, det orkar han inte fundera närmare på ikväll. Han är ganska trött. Han sluter ögonen. När han öppnar dem igen står tjejen fullt påklädd framför honom.
- Ska du gå? Frågar han släpigt.
- Jaa, det verkar ju inte direkt som att du bryr dig, muttrar hon surt och vänder sig om. Han suckar. Lägger armarna bakom huvudet. Tittar upp i taket. Har hon rätt? Bryr han sig inte? Nej, det gör han nog inte. Inte så mycket i alla fall. Leo sätter sig upp i sängen, känner ett lätt illamående. Tar ett djupt andetag, reser sig, klär på sig. Och går rakt ut från festen. Utan att säga hej då till någon. Utan att se sig om. Midsommar. Så jävla överskattat!Han går längs med vattnet. Ljuset sticker honom nästan i ögonen. Han börjar bli pigg igen. Vet inte vad han vill. Inte gå tillbaka till festen. Inte gå hem. Det är helt folktomt ute. Så skönt att gå utan att bli störd. Få ha sina tankar ifred. Hon älskar att gå ut såhär tidigt på morgonen, det är inte ofta hon får möjlighet till det annars. Hon hatar verkligen tidiga morgnar. Men hon förstår verkligen de som Älskar morgnar. Ljuset. Lugnet. Det är unikt. Då och då stannar hon till, ser sig omkring. Insuper atmosfären. Det är så vackert här! För ett ögonblick snuddar hennes tankar vid framtiden. Vad som ska hända. Vad som är hennes uppgift i livet egentligen. Vilken väg ska hon välja? Hennes blick vrids instinktivt åt höger – och så ser hon Honom. Yrseln kommer åter, men den här gången inte på grund av illamående. Herregud, hur vacker kan en människa vara? Hon kan inte andas. Inte slita blicken från honom. VAD är detta? Kärlek vid första ögonkastet, är det SÅHÄR det känns? Pulsen ökar i hans bröst. Den där välbekanta Känslan. Vem ÄR hon? Så vacker! Han kan inte sluta titta på henne. Det är något med henne som han inte kan sätta fingret på, Han bara måste lära känna henne! Men han är rädd. Han vill. Ändå inte. Hon är också rädd. Hon vill. Ändå inte. Vill inte för allt i världen gå igenom det hon tvingats gå igenom tidigare. Har för längesen gett upp hoppet om att hitta någon som är som hon. Som kan förstå henne. Stå ut med henne. Eller som hon kan stå ut med. Förhållanden har hittills bara gjort henne rastlös. Och dessutom, vad skulle en kille som han se hos en tjej som hon? Hon känner paniken dunka i bröstet. Vill inte gå igenom det här en gång till. VILL INTE VILL INTE VILL INTE!!! Hon måste härifrån. Nu. Hem till sin trygga lägenhet. Hon griper tag i en trädstam, för att få kraft, trycker ifrån, liksom tar sats för att springa därifrån. Springa för Livet. Hon tar ett djupt andetag, halar upp sin mobil, sätter lurarna i öronen, trycker fram en spellista med death metal på Spotify, vrider på volymen och börjar springa. Hur länge har hon sprungit egentligen? Var har hon sprungit? Hon känner inte igen sig. Det värker i bröstet. Hon andas snabbt. Yrseln är tillbaka. Men hon måste fortsätta. Hon tar upp sin mobil för att titta på kartan var hon är. Det är flera vägar här. Vilken ska hon ta för att komma hem? Plötsligt känner hon tårarna bränna bakom ögonlocken samtidigt som kraften rinner ur henne. Hon ser en bänk lite längre fram. Styr stegen dit. Snubblar på något och faller handlöst till marken. Allt svartnar. Hon vaknar med ett ryck. Varför ligger hon på marken? Hela kroppen gör ont. Hon är smutsig. Har grus i munnen. Hon reser sig försiktigt, spottar och fräser tills hon fått ur sig allt och börjar gå utan att bry sig om vilken väg. Hem kommer hon väl alltid på nåt sätt, tänker hon.

- Åh nej! Utbrister hon irriterat när hon snubblar till ännu en gång och håller på att falla. Men den här gången hålls hon upprätt av två starka armar. För ett ögonblick tror hon att det är Erik som har hittat henne. Adrenalinet pumpar och hon försöker vrida sig loss i panik, försöker skrika.
- Sch, lugn! Säger en mjuk röst. Det är inte Eriks röst. Hon stelnar till ännu mer. En våldtäktsman! Helvete, inte det också. Tårarna tränger fram. Förödmjukelse. Hon hatar sig själv för att hon är så jävla dum att hon går omkring ute ensam i så lite kläder. Hon ska precis vända sig om och ge honom vad han tål... Det är HAN...

De står bara och tittar på varandra. En lång stund. Till slut viker hon ner blicken. Tar sats. För att säga något. Vad? Hon har sett honom ute då och då. Varit nyfiken. Försökt slå bort det. Nu har hon honom helt nära. Hon vill det. Men- inte såhär. Inte i det här skicket. Smutsiga kläder, smink som runnit, gråtröda kinder, håret i oordning, sur andedräkt – ensam och frusen. Och dessutom vilse. Men han förstår säkert. Hon behöver inte skämmas. Hon behöver inte vara rädd. Han tar henne i sina armar som om det vore den mest självklara sak i världen. Regnet smattrar mot rutan.
- Jäkla regn!, säger hon högt för sig själv och suckar. I samma stund blir hon varse att hon inte är ensam i sängen. Deras ögon möts och hon fnittrar nervöst. Han kysser henne på pannan, skrattar och säger:- Ja, jäkla regn! De skrattar. Kramas. Doften av nybakade scones fyller lägenheten. Det här har de drömt om så länge – att äta frukost med sin älskade. När eftermiddagen kommer vandrar de utmed strandpromenaden hand i hand. En hemlös man spelar sommarvisor på sitt dragspel. De stannar. Hon vänder sig mot Leo, tar hans andra hand, tittar honom djupt in i ögonen.
- Vill du dansa midsommarvals med mig?


© Linda Åkesson 2018

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Följ oss
Please reload

Sök efter taggar
Please reload

Arkiv
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now