Den här veckan...

Hej igen! Vad har jag gjort den här veckan egentligen... allting och ingenting känns det som. Har varit sjukt stressad över Levande dokumentärer-eventet. Har gjort näst in till ALLT som står i min makt för att sprida eventet och få folk att köpa biljetter. Haft prestationsångest och tänkt vad kan jag göra bättre, gör jag rätt nu, gör jag tillräckligt... Men hmmmm eeeööööö vänta lite här nu... liksom... man ska väl inte behöva vara stressad och känna prestationsångest... inte behöva ha dåligt samvete för att man inte lyckas få tillräckligt många att komma på ens grejer... ligga vaken och vrida sig och fundera över vad som är fel... ?????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Så här: Det här kommer vara det roligaste jag har gjort sedan jag var med i operan Shanghai förra året. Jag är så sjukt taggad och kommer att nyttja mina Tem minutes of fame på scenen till max. Jag älskar mina kollegor och jag hoppas att detta kommer innebära nya fantastiska möjligheter för mig. Jag vill bara få vara i den här känslan nu... Istället känner jag mig ledsen över att min magkänsla ännu en gång säger till mig att ingen kommer komma dit för att se mig, höra mig, stötta och bära mig... VISA i HANDLING att de tycker att det jag gör är bra... som så många många gånger förr... när magkänslan har haft rätt... när jag varit ledsen och frustrerad - ja ibland också faktiskt känt mig totalt tillintetgjord - när det gått upp för mig att jag misslyckats totalt med bedriften att få dit folk. Men den här gängen känner jag mig fullständigt Trygg. För även om ingen jag känner besöka eventet, så är mina underbara kollegor och Vänner vid min sida. För de stöttar och uppmuntrar, de tycker att jag är kanonbra, jag ser i deras ögon och känner i hela min kropp att de menar det. Det är värt allt. ALLT! I torsdags kväll diskuterade jag och en vän att det är så förbannat svårt att nå ut, nå fram. Hur gör man... ?????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Jag har ältat detta tusen gånger i bloggar genom årens lopp. Nu är jag 41 och konstaterar krasst att jag fortfarande inte vet hur jag ska göra... och om jag inte gör det, vad är det då för mening att fortsätta kämpa? Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag kan, men hur visa det? Om exakt åtta dagar får jag i alla fall en ärlig chans. Den tänker jag ta tillvara på. På alla sätt. Nu ska jag snart göra mig i ordning för att ikväll ska jag FEEEEEEEZTAAAAAAA!!!

Men jo, det är precis så jag har känt den här veckan...