Vi tittar på Så mycket bättre och häller upp ännu ett glas vin istället...
En helt vanlig onsdagskväll. Jag sitter hemma hos min familj och känner mig mätt o ch nöjd efter kvällens tacomiddag. Klockan är 20.07. Veckans Uppdrag granskning har precis rullat igång och jag går ut i vardagsrummet och sätter mig i den bekväma soffan med mitt vinglas. Ända sedan förra veckans teaser har jag tänkt att jag vill se det.
Men jag klarar bara några sekunder. Hela min mätta och hittills belåtna kropp protesterar villt. Det gör ont i mitt bröst. Självklart vet jag att detta händer varje dag, hela tiden. Nära oss. Det vet vi alla.
Ändå blir varje brutal påminnelse som ett knivhugg i hjärtat.
Programmet handlar om en ung tjejs tröstlösa kamp mot anorexia och psykisk ohälsa och drogmissbruk. Programmet visar vad som ofta händer när en människa bollas runt mellan olika vårdställen. Åter påminns vi om hur barbarisk vården alltmer blir. De allra svagaste ska helst slängas på tippen. Jag skäms!
Ändå väljer jag att skaka det av mig det. Tömmer mitt vinglas, sväljer klumpen i bröstet och tittta på ett avsnitt av Så mycket bättre med manma och pappa istället. Lägger fokus på livets goda istället för på den hårda, kalla, vidriga missär som drabbar allt fler.
Jag tänker på hur lyckligt lottad jag är - drabbad av både ätstörning och psykisk ohälsa - men mycket lindrigt i jämförelse med Sanne i programmet. Lite lyckopiller, terapi och eget jobb för mig. Tufft JA- jag kämpar fortfarande. Men jag sitter här njuter av maten och vågar hoppas på ett bra liv framöver. Det är ju tur. För mig och mina anhöriga.
Detta inlägg skriver jag med en klump i magen och tyngd i hjärtat.
Jaaa, jag ska se programmet.
Sen.