Varför är folk så rädda för att ta debatten om fattig-ekonomin?

Alltid när man pratar om ekonomin så är det fokus på bolåneräntor och att det ska löna sig att arveta. Men varför pratar ingen om de skyhöga räntorna på privatlån och krediter och de omänskligt låga ersättningsnivåerna för oss som står längst från arbetsmarknaden? Vi som kämpar dagligen, månad efter månad, år efter år utan att få skörda det vi sår. Vem ser oss? Vem är på vår sida?

Det handlar klappast om att vi inte har motivation att söka arbete utan att vi FÖR ATT KUNNA RUSTA OSS PÅ BÄSTA SÄTT FÖR ARBETSLIVET MÅSTE FÅ LITE JÄVLA LUGN OCH RO OCH SLIPPA OROA IHJÄL OSS FÖR ATT PENGARNA SKA RÄCKA! Det handlar om att vi ska ha råd att äta tillräckligt och näringsriktigt, ha råd med ordentliga kläder och att få den nödvändiga återhämtningen. Helt enkelt att få en värdig livssituation. Det är svårt att skapa sig det på 223 kr brutto/dag (heltid) när man varken har tid eller får tjäna lite extra pengar genom att ta t ex statistjobb. Även om man kan få pengar från t ex sjukersättning eller försörjningsstöd för att täcka upp för alla kostnader man har så blir det ändå att man får leva på eller under existensminimum idag när allting bara blir dyrare och dyrare utan att ersättningarna hänger med. Detsamma gäller villkoren när man söker försörjningsstöd. Att straffa människor som står långt ifrån arbetsmarknaden som trots det kämpar livet ur sig varje dag genom att betala ut minsta möjliga ersättning, är inte rätt väg att gå för att få in oss i arbetslivet! Systemet bygger på att man sparka på människor som redan ligger ner och på detta sätt tror att de ska rycka upp sig... Jag önskar att vi vore många som kunde samla ihop oss och ta upp kampen på riktigt om detta, på samma sätt som görs inom andra rättighetsfrågor. Ockerräntorna ökar klyftorna! Ett annat gigantiskt samhällsproblem är att banker och kreditbolag idag fritt kan sätta räntor och avgifter - och det utnyttjar de till max! De seriösa bankerna och kreditgivarna som har skam i kroppen har rimliga räntor och avgifter så att folk kan betala tillbaka. Men de accepterar å andra sidan inte vem som helst som kund. De som inte duger tvingas söka sig till något av alla de bolag som poppar upp som svampar ur jorden. Och de har ingen som helst skam i kroppen, de utnyttjar den fria räntesättningen till max för att tjäna så mycket pengar som möjligt! Resultatet blir förödande, jag behöver knappast gå in på detaljer här för detta kan vem som helst med rätt antal hjärnceller inse! Samlingslån är den ultimata lösningen för den som är högt skuldsatt och har låg inkomst - men även när blir det tvärstopp för den som inte kan (eller vill)) dra in en duglig person som medsökande. Bankerna borde ha en skyldighet att göra bedömning utifrån individens faktiska betalningsförmåga. Den som klarar av att betala en totalsumma på lån och krediter varje månad, klarar rimligtvis av att betala en betydligt lägre summa eller hur? Men ingen ska behöva välja mellan att göra rätt för sig och att ha mat på bordet och andra förnödenheter. Att ständigt liga på gränsen är riskabelt, att hamna hos kronofogden vill man undvika av flera skäl. Den som inte får samlingslån kan söka skuldsanering men då får man en betalningsanmärkning. Och företag skiter fullständigt i omständigheterna kring anmärkningen, de fokuserar endast på att den finns där och då får du alltid kalla handen! Det kan leda till hemlöshet med mera. Vilket kostar samhället massor av pengar! Är det så svårt att fatta? Ja. uppenbarligen har vi underskattat intelligensnivån hos de s k "normalstörda" makthavarna! De vill inte lyfta ett finger för att göra något åt dess problem. Boräntorna kan de minsann skanca om men för i helvete alla andra låneräntor då? Samtidigt nöjer flera banker sin sparränta för att locka oss till att spara - men det är svårt att spara pengar när man inte får något över efter alla utgifter! För att få en hållbar samhällsekonomi krävs KRAFTTAG från politikerna men de behöver uppenbarligen hjälp med att komma till insikt och få en ordentlig inblick i hur verkligheten faktiskt ser ut. De behöver få se hela bilden. Jag är mer än villig att hjälpa dem med det.