​Redan i skolan fick många av oss med funktionsnedsättningar lära oss att vårt värde är lika med noll, och att vår arbetskapacitet också är lika med noll, eller näst intill obefintlig. Att vi inte har samma möjligheter att få ett jobb. Hur motiverad blir man att kämpa för bra betyg om man ändå ska slängas på tippen?

Dessutom är mobbning och utanförskap väldigt vanligt, och alltför vanligt är det att skolan inte lägger manken till för att göra det bättre. Hög frånvaro och omotivation till att plugga är vanligt. Många upplever att det känns som att det är deras eget fel, att man får räkna med att bli sämre behandlad bara för att man är annorlunda. Därför är det många som väljer att gå i specialklasser/särklasser eftersom de där känner sig mera värda. 

Skolan ska vara en plats där man ska lära sig saker, utvecklas, hitta sin identitet, integreras med andra och rustas för vuxenlivet. Men en förutsättning för det är att man känner sig trygg och mår bra. Alla elever har rätt att känna att de har ett värde. Det är också viktigt att få känna sig som alla andra. Även om man naturligtvis ska förstå att man har annorlundaheter, ska man inte behöva känna sig som ett ufo! 

 

Funkofobin är en STOR skam för välfärden och ekonomin! Att medborgarna tillsammans ska hålla storföretaget Sverige rullande genom att arbeta ses som självklart. Men arbetslösheten bland medborgare med funktionsnedsättningar är stor, och andelen som faller under funktionshinderetiketten bara växer. Så mycket arbetsförmåga och kraft som rinner ut i ingenstans... så många människor som driver omkring som flugor på väggen... så mycket pengar som slösas bort på grund av det här!!! 

Arbetsgivare skryter om att de ser funktionsnedsättningar som styrkor, att de ser kraften i att anställa funkispersonal. Varför vill de då inte investera i denna arbetskraft? Genom att betala lön, som dessutom är i nivå med liknande jobb, är en investering. Men de vill inte investera i sådana som oss därför att de inte tror att de får utdelning.  

Hur lätt är det att tro på sig själv och sin kapacitet när arbetsgivaren, trots att denne är mer än nöjd, inte vill betala lönen?

Såhär är det: Funkofobin är stor på arbetsmarknaden. Oavsett vad som sägs. Vi som lever och har levt i verkligheten vet. Fördomarna är många. Här nedan listar jag de vanligaste. Kommer du på fler får du gärna skicka dem till mig. 

FÖRDOM: De kan inte arbeta lika effektivt som andra eller de kan inte göra vissa saker.
SANNING: KAN vara så, men man ska inte utgå från det. Allt handlar som alltid om vem man är, vilka hinder man har, vilka arbetsuppgifterna är, hur trygg man känner sig och att ev. hjälpmedel fungerar. Att en blind person inte kan ge sig ut på vägarna och köra är rätt självklart, liksom att en som är lam i benen inte kan klättra på en stege. Vissa saker kan ta lite längre tid och kan också gå snabbare och lättare med tiden. 
LÖSNING: Låt personen komma och provjobba någon vecka, eller ta in på en praktik, men se till att praktikperioden inte blir för lång. Om personen har jobbat tidigare, kontakta referenserna och gör noga research så att du förstår mer om personen. Läs även på om diagnosen och de flesta är inte rädda för frågor! 

FÖRDOM: Det är dyrare att anställa en funkis
SANNING: Nej! I de fall det behövs hjälpmedel, anpassningar, personligt biträde eller något annat så står arbetsförmedlingen för dessa kostnader. 

LÖSNING: Kontakta arbetsförmedlingen och läs på om vad det finns för lösningar, gör det så snart som möjligt så du inte behöver oroa dig för problem och att det påverkar ditt urval. 

FÖRDOM: De klarar inte stress lika mycket
SANNING: Det är individuellt, så därför ska man inte dra några slutsatser. Med tanke på hur många "normala" arbetare inom alla kategorier som blir utbrända idag så kan man knappast generalisera, men vissa diagnoser kan medföra att man är känsligare, ja. 
LÖSNING: Ta reda på allt du vill veta om diagnosen och framförallt hur individen upplever det. Öppen kommunikation och öppenhet från båda parter. Behövs det göras något särskilt för att underlätta så se till att ordna det. Arbetstagarens hälsa i första hand. En god hälsa leder till effektivitet som i sin tur leder till lönsamhet! 

FÖRDOM: Blinda/gravt synskadade kan inte läsa eller skriva
SANNING: Synskadan i sig är inte avgörande för om man kan det eller ej, om man har svårt med det så beror det på något annat. 
LÖSNING: Låt personen berätta om och visa sina läs- och skrivhjälpmedel, oftast är det inte särskilt komplicerat att anpassa sitt system - om det ens behövs. Oftast använder ju personen samma dator och då har den anpassnaingar i sig.  

SLUTSATS:

Jag är inte helt emot lönebidrag och andra stöd om det verkligen är befogat. Men jag är emot hur det används. Att det är så lättvindigt att få det bara för att personen har funktionsnedsättningar, utan att en bedömning gjorts. Det gör att många arbetsgivare utnyttjar systemet och betalar undermåliga löner. 

Praktik är bra för att både arbetstagaren och arbetsgivaren får pröva på och känna sig för. Men praktik som inte är knytet till någon utbildning ska kontrolleras så att det är just en "Try and by". Jag tycker inte den ska beviljas mer än en månad i taget, och noga utvärdering ska göras. Även om det är individuellt hur lång tid det tar för en person att bli varm i kläderna så bör man efter tre månader i alla fall ha så pass på fötterna att man vet om personen ska vara kvar eller ej. 

Fas 3 - vad händer sen?

Fas 3 var en guldgruva för arbetsgivarna och bekvämt för staten. Nästa år försvinner denna skamfläck från himlen, men med all säkerhet kommer något annat, liknande. Den största skamfläcken är utan tvekan Särskilt anställningsstöd, som i korthet innebär att arbetsgivaren får i stort sett hela kostnaden betald - medan arbetstagaren inte en kommer få någon A-kassa den dagen hen blir arbetslös. Trots att hen utför ett riktigt arbete!!! 

Att människor utnyttjas på arbetsmarknaden och att arbetsgivarna vill åt så billig arbetskraft som möjligt är ingen nyhet. Det har pågått i alla tiden, men det som är beklämmande är att det är mera acceptabelt att utnyttja vissa grupper i samhället! Det berömda (och sanna) uttrycket "tid är pengar" gäller inte för alla. Personer med funktionsnedsättningar kan få arbeta mer eller mindre gratis med argumentet att "de har ju pengar från försäkringskassan, får bostadstillägg mm". Men den underbara känslan av att få tjäna sina egna pengar får aldrig underskattas! 

Det finns företag som anlitat personer från dagliga verksamheter och tycker att de gör personerna en tjänst när de inte betalar lön. "För om de förlorar jobbet förlorar de ingen inkomst då..." 
Själva skulle de förstås aldrig gå med på dessa villkor, men det tvingas vi göra. 
 

Inte ens lönebidragsanställning gör oss självständiga. Bidraget tar bara en omväg via arbetsgivarens konto!

Den här situationen är inte hållbar i längden.
För någon. 
Tillsammans kan vi försöka förändra...