Detta inlägg kommer handla om att vara tacksam och lycklig för det man har och samtidigt känna en tagg i bröstet av sorg och rädsla. Sorg över att det är orättvist. Att alla inte får samma möjligheter på grund av saker som de inte kan rå för. Rädsla för att själv bli drabbad. Det handlar om personlig assistans och att ständigt vara beroende av att minst en människa finns vid ens sida hela tiden och inte få det på grund av att de som är våra politiker inte lever i samma verklighet som vi, eller inte har nån som helst empati för andra människor. Att jag känner mig ledsen och maktlös över att inte kunna göra något. Att det kunde ha varit jag. Att denna fruktansvärda människosyn som bygg

Hej på er denna gråa och regniga tisdag! De senaste dagarna har jag varit ute på en del skoj, och har umgåtts rätt mycket med folk. Det är kul! Två födelsedagsmiddagar har jag varit på - för en och samma person! I lördags blev det den mysiga grekiska restaurangen Maestro och igår indiskt på Shanti. Maten var superb på båda ställena! I lördags var jag så hungrig att jag glömde det jag alltid brukar göra - nämligen att ta bilder på maten. Men igår fotade jag, maten är ju så vacker på Shanti, med alla sprakande färger och faten med fack i. Såna skulle jag vilja ha hemma! Vilka är era favoritrestauranger? Här tänkte jag iaf lista mina fem bästa indiska restauranger i Stockholm (utan inbördes ord

Det jobbigaste som jag upplever med att ha funktionsnedsättningar är definitivt att ständigt bli ifrågasatt, underskattad och att folk antar att de kan säga vad som helst till mig och t o m TA på mig utan förekommen anledning, BARA FÖR ATT JAG HAR SYNLIGA FUNKTIONSVARIATIONER!!! Jag ska nu utan inbördes ordning lista och ge svar på tal på de tio vanligaste kommentarerna som jag har fått hittills: 1. (Full kille på krogen) Du är inte det snyggaste jag har sett men du verkar trevlig! Ska jag bli smickrad nu eller? Vad får dig att tro att du kan kommentera mitt utseende? 2. (Kennelägare) Kan du verkligen ta hand om en hund? Man är inte automatiskt sämre på att ta hand om någon annan bara fö

Hej, jag trodde inte att jag skulle skriva ett inlägg med denna frågan, inte nuförtiden. Annorlunda var det för tjugo år sedan när jag knappt ens visste vem jag var och vilken som var min plats i detta så kallade samhälle… Nu har jag fyllt 40. Nästan en tredjedel av min yrkesverksamma ålder har passerat, och även om jag har haft en del jobb genom åren så är det tyvärr så med facit i hand, att jag gått upp några steg för trappan varje gång men sen hamnat längst ner på den igen. Och stannat där. Fram och tillbaka. In och ut ur system. Korta anställningar och praktikperioder. "Du är jätteduktig och fantastisk men…" MEN VADDÅ????????????????? Om en arbetsgivare verkligen tycker att någon är dukt

Det finns fördomar om alla funktionsnedsättningar och diagnoser. Men jag ska bara koncentrera mig på synskada och cp-skada eftersom det är det jag har. Synskada – i synnerhet blindhet – har genom historien setts som något mystiskt och spännande men som man samtidigt är lite rädd för, inte minste genom hur det skildrats på film. Och cp är som bekant et välbekant ord på grund av att det används som skällsord för något som är dåligt eller personer som är dumma. Just att man är dummare än andra för att man har en cp-skada är en fördom som gudarna ska veta att jag har fått fajtas med under skolåren! Det började med en att en mamma till en i min klass spred ut ett rykte om att jag var utvecklingss

Hej! I dagens inlägg tänkte jag berätta lite mer ingående vem jag är, hur mitt liv har varit och sådär. 1977 föddes jag. Trots att jag skulle bli ett höstbarn blev jag ett sommarbarn. Jag kom nämligen ut tre månader för tidigt. Mina funktionsnedsättningar Jag föddes med en lätt cp-skada och en synnedsättning, som jag fick i kuvösen. Men förutom några rutinmässiga operationer har jag inte behövt tillbringa speciellt mycket tid inom sjukvården. Det var bara det ”vanliga”; habiliteringen och syncentralen. Jag har inte epilepsi eller lider av någon mystisk sjukdom. Mina organ fungerar perfekt. Jag tycker själv därför inte att mina nedsättningar är så himla ”farliga”, jag har aldrig förstått h

God kväll, nu blir det ännu fler tv-tips! Själv äger jag ingen tv så jag streamar. Idag såg jag en fantastisk dokumentär på Svt play. Dokumentären om en fantastiska skådespelerskan Kim Anderzon. Man får följa henne sista tiden i livet samt se tillbaka på glimtar ur hennes karriär. Med i dokumentären är bl a Krister Henriksson och Johan Rabaeus. Jag såg Den skalliga primadonnan på Boulevardteatern. Då fick jag också möjlighet att hälsa på henne men jag blev för nervös för att snacka så mycket med henne, haha. Hon tog min hand hårt, tittade mig i ögonen och sa: "Vi har setts förut va?" Jag skulle såklart ha sagt: "Det är mycket möjligt men ingenting jag minns" (standardreplik i pjäsen), men al

Att få en diagnos ska vara positivt i den bemärkelsen att man kan få rätt hjälp och förstå varför man är som man är och har de problemen. Men det är allmänt känt att vi har drabbats av kollektiv diagnoshysteri därför att vi är besatta av att sätta etiketter på folk. Tänker nu på Neuropsykiatriska diagnoser, som var och varannan person har idag känns det som. Men hur många av alla som årligen får en sådan diagnos har det och inget annat, och är det inte så att det i själva verket stjälper mer än det hjälper? I SVT-dokumentären "Diagnosen" säger huvudpersonen Odette, som felaktigt fick flera diagnoser, såhär: "När jag fick min diagnos när jag var 12 år så vart det automatiskt att jag blev e