40 år på 5 minuter

Hej! I dagens inlägg tänkte jag berätta lite mer ingående vem jag är, hur mitt liv har varit och sådär. 1977 föddes jag. Trots att jag skulle bli ett höstbarn blev jag ett sommarbarn. Jag kom nämligen ut tre månader för tidigt.

Mina funktionsnedsättningar Jag föddes med en lätt cp-skada och en synnedsättning, som jag fick i kuvösen. Men förutom några rutinmässiga operationer har jag inte behövt tillbringa speciellt mycket tid inom sjukvården. Det var bara det ”vanliga”; habiliteringen och syncentralen. Jag har inte epilepsi eller lider av någon mystisk sjukdom. Mina organ fungerar perfekt. Jag tycker själv därför inte att mina nedsättningar är så himla ”farliga”, jag har aldrig förstått hur alla kan göra en sådan stor grej av det liksom. Okej, att se till att allting funkar i skolan med hjälpmedel osv är ju en sak. Men jag hade väldigt svårt att acceptera framförallt min synskada, det tog lång tid för mig att göra det. 14 år hann jag fylla innan jag blev vän med min synnedsättning. jag tror definitivt att det hade varit lättare för mig att acceptera den om inte alla hysteriskt skulle hålla på och påminna om det och liksom tvinga fram att jag skulle acceptera det…

Skolan Egentligen gillade jag själva skolan, att lära mig saker och så. Det jobbiga var hjälpmedlen som fick mig att känna mig annorlunda, och att ha en assistent hängande efter mig hela tiden så att jag blev avskild från de andra. Jag fick t ex alltid gå före när vi skulle nånstans och inte alltid stå tillsammans med de andra. Jag var väldigt ensam i skolan, hade en bästis men hon flyttade i fyran. Jag var mobbad av i princip alla, även av barn och ungdomar som inte kände mig! Jag bodde ju i en liten håla där alla kände alla och alla visste således vem jag var.

Min tonår Jobbig: Kriser, ätstörningar, dumma saker. Jag försökte vara cool och passa in genom att göra samma saker som de andra coola gjorde, som att röka, dricka alkohol och vara med killar. Men det var svårt.

Mitt vuxenliv Jag flyttade till Stockholm när jag var 21, för att jag bara kände att JAG MÅSTE SÅ LÅNGT BORT FRÅN HÅLAN SOM MÖJLIGT OCH JAG MÅSTE BARA TILL STOCKHOLM FÄR DET ÄR DÄR ALLT ROLIGT HÄNDER OCH DÄR BOR ALLA BALLA MÄNNISKOR!!! Jag inbillade mig väl att jag skulle lyckas, men jag var en vilsen liten själ som inte visste vad jag ville göra över huvud taget… Har alltid haft svårt att få arbete, jag upplevde tidigt i mon kontakt med arbetsförmedlingen att de gjorde helt klart för mig att jag inte skulle förvänta mig att få ett jobb för att jag var funktionshindrad, Jag har en väldigt brokig arbetsbakgrund med kortare praktiker, projektanställningar och ”testprojekt” som inte lett vidare till något.

För övrigt har jag även i vuxen ålder varit mycket ensam och har inte haft många förhållanden. Om man alls kan kalla det riktiga förhållanden, det längsta varade väl i ca fyra månader. Jag har aldrig haft lätt för att få kompisar och inte heller i vuxen ålder. Jag har nästan bara haft vänner med olika funktionsnedsättningar, och många av dem har haft mer eller mindre svåra psykiska problem som påverkat vår vänskap på diverse sätt. Ofta negativt… Själv har jag också i perioder brottats med psykisk ohälsa och diverse självskadebeteenden. Fick ätstörningar första gången när jag var tretton men när jag flyttade hemifrån och ingen kunde kontrollera mig eskalerade det enormt. Jag har aldrig legat inne för det, men jag vägde 40 kilo ett tag (jag är 153 cm lång). Mitt arbetsliv Brokigt. I början var jag väldigt vilsen och visste inte vad jag ville eller kunde jobba med men sökte såna jobb som jag hade hört att synskadade skulle klara av - som telefonist eller telemarketing. Jag har haft några anställningar men alltid lönebidrag. En gång nystartsjobb (en "testtjänst" där företaget ville ha en telekommunikatör som även skulle sprida våra produkter på olika medlemsforum. Annars praktik eller fas 3. Arbetslös större delen av mitt vuxna liv. Var mobbad på en arbetsplats. Självkänsla lika med noll. Självförtroende lika med noll. Svårt att övertyga arbetsgivare om att jag är rätt för jobbet och kan även med mina annorlundaheter. Att vara anställd med lönebidrag har varit jobbigt för mig - jag har känt att jag inte varit säker på om jag håller mig kvar där av egen kraft eller för att de slipper betala min lön... att känna att jag hela tiden måste vara tacksam och ta emot vad som helst bara för att jag inte är som andra... det är hemskt. Det har gjort mig deprimerad.

Att fajtas för en förändrad människosyn för alla inom arbetslivet har därför blivit viktigt för mig. Jag har kämpat under så många år med att få arbeta med skälig lön. att bli respekterad och för att få känna mig som en vanlig människa med samma möjligheter som andra. Mina drömmar Arbetsliv Att kunna leva på att arbeta som journalist/skribent, inläsare, föreläsare, skådespelerska/statist och att få jobba med bemötandefrågor inom arbetslivet på en högre nivå. Jobba ute på mässor och där människor ÄR, att få möta dem istället för att bara prata med dem över telefon... det är min grej också. Att man ska se och ta tillvara varje människas kompetens och se tillgångarna istället för bara hindren - PÅ RIKTIGT. Att aldrig mer behöva jobba gratis. Övrigt

Att kunna resa, ha många vänner, dela livet med någon. Att få bo i ett fint hem och alltid ha djur. Att kunna gå på ute utan att folk glor ihjäl mig för att jag ser annorlunda ut. Att annorlunda inte ska finnas - bara olikheter. Fortsättning följer...