DÄRFÖR ÄR JAG EMOT LÖNEBIDRAG!

När en arbetstagare har en funktionsnedsättning ”som medför nedsatt arbetsförmåga” har en arbetsgivare rätt att få lönebidrag för att anställa hen. Men hur mäter man en persons arbetsförmåga? Vi vet också med facit i hand att många företag utnyttjar lönebidraget för att komma billigt undan. Ett beslut om lönebidrag föregås inte heller av en ordentlig arbetsförmågeutredning. Utan man förlitar sig enbart på den kliniska diagnosen och arbetsgivarens ord. Och jag vet av egen erfarenhet att arbetsgivaren kan ljuga för att få bidraget. Jag har nämligen själv varit med om just detta.

När jag första gången hörde talas om lönebidrag, vilket var någon gång i mitten på nittiotalet, blev min första tanke ungefär ”men va, ska arbetsgivaren inte betala vanlig lön bara för att vi är handikappade?”. På nittiotalet var handikappad det ord som användes om oss som hade någon form av fysisk eller psykisk svårighet. I alla fall min motvilja till detta har inte mattats av under åren. Snarare har den förstärkts av det jag själv har varit med om men också av att det ska behöva användas som en muta för att företag ska anställa någon som mig. Vissa menar på allvar att lönebidraget är nödvändigt för att man över huvud taget ska få en anställning. Och dessa är samma personer som i nästa mening kan säga att ”men det är samma sak som att vara motvillig till att anställa blondiner etc”. Då plötsligt menar de att funktionsvariationen är just en variation – inget hinder. De är också helt med på att alla människor har begränsningar, samt att en nedsättning av en eller flera funktioner medför förstärkning av andra funktioner, som väger upp. Och ingen av dem skulle någonsin få för sig att söka ett arbete där de vet att deras funktionsvariation blir en begränsning i arbetet. Ändå helgonförklarar de lönebidraget.

Dubbelmoralen är enorm Dubbelmoralen i det här är alltså enorm. Är folk så hjärntvättade och desperata att de inte kan se det? För ofta är det dessutom på det här sättet att arbetsgivaren är ovillig att betala mellanskillnaden upp till en marknadsmässig lön som vilken annan arbetare som helst har rätt att kräva. Lönebidraget når inte ens upp till 20 000 kr i månaden och vi betalar samma skattsats som alla andra! Detta inte bara dumpar priset på arbetstagare som bryter funktionsnormen, det får konsekvensen att vi fastnar i fattigdom och bidragsberoende. Enda skillnaden är att bidraget passerar arbetsgivarens konto innan det kommer till oss. Samhällsekonomiskt blir det en rundgång. Men framförallt signalerar lönebidraget att vi som avviker från funktionsnormen är av sämre kvalitet än a dra och att vi därför inte kan konkurrera och vara lönsamma av vår egen kraft. Jag trår inte att det minskar fördomar i grunden. När någon säger att lönebidrag är nödvändigt för att en person ska kunna behålla sitt jobb då frågar jag mig om hen har rätt arbete då. Vi har ju alla olika fallenhet för olika yrken och alla yrken passar därför inte för alla. Jag vill inte särbehandlas. Jag känner många som håller med mig men vi får aldrig komma till tals, utan människor som säger sig arbeta för rättvisa på arbetsmarknaden fortsätter helgonförklara lönebidraget för "det är så det fungerar". Anpassa sig, krypa, vara tacksam. Det är tidens melodi!