När integrering blir exkludering, hur löser vi det?

Regeringen ska storsatsa på stödundervisning. Det kom verkligen inte e enda dag för tidigt! Men sättet det ska utföras på väcker många funderingar.

Bild: Wix.com

Regeringen, med nytillträdda utbildningsministern Simona Mohamsson i spetsen, vill nu införa att elever som är i behov av särskilt stöd, oavsett anledning, ska undervisas i separata grupper. Detta låter ju bra i teorin, eftersom det vid detta laget är bevisat att undervisning i små klasser fungerar bättre. Mitt rebelliska funktionsrättsaktivistiska jag säger givetvis NEJ till segregering i skolan. Förutom att det är stigmatiserande och kan kännas skämmigt att behöva gå i en särskild undervisningsgrupp - få en stämpel, tänker jag att elever måste lära sig att respektera varandras olikheter. Dessvärre är det ju inte så enkelt. Jag är övertygad om att det går att komma tillrätta med problemen som vi ser i skolan. Företaget Skolkonsulterna visade i sin bok "Det finns inga omöjliga skolor" att det faktiskt går om man är tålmodig och konsekvent. Men det kommer att ta tid att återställa ordningen, och återfå den skolkultur vi hade förr, där lärare var något fint och någon som man såg upp till. Dagens lärare larmar ständigt om stora svårigheter med att bedriva undervisning. Och aldrig digare har vi haft så stora problem med hemmasittare, skolrelaterad ohälsa och den psykiska skolmiljön.

Integrering kan leda till exkludering och psykisk ohälsa

Jag gick i grundskolan 1984-1993. Vi var en liten klass med endast 20 elever. Skolans lokaler var ljusa och trevliga. Ändå gjorde det ont. Jag hade många olika elevassistenter genom åren, en del var jag mer förtjust i än ndra. Men jag var en sådan tjej som hade lätt för att anpassa mig och blev snabbt kompis med de flesta assistenter. Men om jag haft t ex autism, hade det säkert varit svårare. Jag hade en vän i skolan, men de andra eleverna såg mig som annorlunda och konstig och ville inte leka med mig. Så när min bästis flyttade blev jag helt ensam och öppet mål för mobbning och trakasserier. När det uppdagades att ett rykte gick om mig att jag borde gått i särskola, fick jag själv försöka reda upp det genom att ställa mig inför klassen och dementera ryktet, berätta om ni cp och att jag inte alls hade en utvecklingsstörning. Vilket inte hjälpte ett smack eftersom alla redan hade bestämt sig för hur det var. Jag fick alltid gå i förväg med assistenten när vi skulle någonstans och i första klass tvingades jag stå inne i skolan med assistenten och vänta på skolbussen. Mina hjälpmedel var så skrymmande att jag fick sitta avskild från övriga klassen, jag gick ensam på rasterna och gömde mig ofta på toaletten för att slippa elakheter. I matsalen satt jag mestadels med lärarna och assistenten och åt. I gymnasiet fortsatte ensamheten och jag var dessutom skoltrött, så jag skolkade bort nästan halva gymnasiet. och tyvärr är det alltför vanligt att elever som anses udda blir offer för mobbning och ensamhet. Med detta sagt så är det ingen automatisk garanti att eleven integreras bara för att hen går fysiskt i en klass. Att tvingas inegreras kan ge mer skada än nytta.

"Utbildningsplikt" istället för "skolplikt"

Jag är övertygad om att det går att komma tillrätta med trakasserier, hot och våld i skolorna. Arbetet mot en bättre skolmiljö har redan börjat i och med att hot och kränkningar mot auktoriteter kriminalisera, samt att företaget Skolkonsulterna har visat att det inte finns några hopplösa skolor, att det går att få ordning och reda vara man är konsekvent. Vägen till den idealiska skolan är dock väldigt lång, och man måste ta ett helvete i taget. Den absolut viktigaste utmaningen att ta tag i nu är skolresultaten. Jag anser att vi bör byta ut "skolplikt" mot "utbildningsplikt". För vad hjälper det att elever fysiskt är i skolan om de ändå inte kan ta till sig kunskaperna eller använda sina slutbetyg för att studera vidare? För ett stort bekymmer är att elever som går i anpassad skola inte får behörigheter att kunna välja vidareutbildning på samma sätt som elever i vanlig skola. Och har du en lindrig intellektuell funktionsnedsättning eller NPF så har du alla förutsättningar att med rätt stöd kunna nå din yrkesdröm. Då ska inte betygen sätta stopp även fast du har pluggat hårt och har bra slutbetyg.

Vidare har jag försökt att hitta mer info om läsa-skriva-räkna-garantins vara eller icke vara, det råder onekligen en viss förvirring kring denna ... men helt uppenbart är ju i alla fall att vi har en läs- och skrivkris. Vi har många vuxna som är mer eller mindre analfaeter och vi vill väl inte fostra fler sådana? De som verkligen har dyslexi, språkstörning, dyskalkyli eller annan diagnos som ger utmaningar i läs och skriv samt matematik, måste få tidiga stödinsatser för att efter sin bästa förmåga lära sig. Mindre grupper fungerar ofta bättre eftersom det blir lugnare och lärarna/pedagogerna får mer tid till varje elev. Och vis av tidigare rysliga erfarenheter med saft och bulle-särskolor (idag anpassad skola) som inte gav eleverna en ärlig chans, så kan det väl bara bli bättre? Låt oss hoppas! Lärar- och pedagogyrkena måste helt enkelt statushöjas! Jag läste så sent som för ett år sedan att endast 13 procent av lärarna i anpassad skola har behörighet att undervisa elever med särskilda behov! Och Kalla faktas granskning 'barnen på fjärde våningen" har vi fortfarande i färskti minne. Alla elever ska ha lika mycket rätt att få bilda sig, för ett så självständigt och självförsörjande vuxenliv som möjligt!