Koloristen som vägrade svart är an av vår tids viktigaste böcker!

Vem är smart och vem är dum? Ska personer med intellektuell funktionsnedsättning lagföras eller behandlas som barn? Ökar eller begränsar godmanskap individens frihet, och varför är pengar så jäkla viktigt? Det är några viktiga frågor som avhandlas i Kjell Stjärnholms underbara bok Koloristen som vägrade svart.

Pär är en bekymmerslös 40-åring som älskar blått och tomater, avskyr svart och tycker att pengar är ett onödigt påfund. Han bor hemma hos sin mamma och smiter gärna iväg från sin tråkiga dagverksamhet för att måla. När mamman dör ger han sig ut på en resa, som tar sin början i Älmhult och sträcker sig utanför Sveriges gränser. Eller slutar, det får vi verkligen hoppas att den inte gör! För det här är en historia som man inte vill ska ta slut, det går inte att få nog. Per tar dagen som den kommer och byter teckningar mot mat. Han älskar nämligen att måla också - och han målar överallt. Han slår sig ihop med grafitti-konstnären Kala och hans kompis Ben, och tillsammans sätter de färg på Stockholm. Det är fart, charm och nervkittlande spänning, Men framförallt är den en viktig bok ur ett aktivistiskt perspektiv. Per har Downs syndrom, och ligger på en mental nivå som ett litet barn i många avseenden. Mamman, som var hans gode man, dör, och då är det mest naturliga att hans syster tar över god man.-rollen. Eller? Behöver han en god man? Kommer det begränsa eller öka den viktiga friheten, som är självklar för alla normfungerande människo i vårt samhälle? Systern. som är en sann frihetskämpe som även anser att den fria viljan ska gälla människor som hennes bror, slits mellan besluten. Men Pär vill inte ha nån god man, Han har ju sina två vänner som trogna vapendragare och som håller i hans pengar utan att begränsa honom.

Utmanar normer Koloristen som vägrade svart är en bok som utmanar normer på mer än ett sätt. Varför ska personer med intellektuell funktionsnedsättning leva avskiljt från normalstörda, som det så ofta se idag? Personligen inte bara tror, utan VET jag att vi lär oss massor av varandra om vi inte bara umgås med folk som är precis likadana som oss. Vem kom på att man skulle sätta en ribba för hur mycket någon kan lära sig? Pär och andra med DS må ha inlärningsutmaningar, men de utvecklas definitivt inte av att bli instoppade i fack! Kala och Ben pratar inte med Per som om han var ett barn, utan som en vuxen man som är i behov av ett enkelt och konkret språk. Skillanden? STOR! Kjell nämner också begreppet Funktionshinderprofiliering i boken, ett viktigt begrepp som jag själv har skrivit om på min Instagram. Det är precis lika viktigt att prata om funktionsprofiliering (som jag väljer att kalla det) som rasprofilering. Lika viktigt är det att prata om hur vi pratar om människor som bryter funktionsnormen och vilka ord som används. Läs eller lyssna på detta lyckopiller till bok, är mitt råd till alla.