Hur funktionsnormen leder till absurda maktstrukturer

Det är något väldigt sjukt med samhället, när en människa anser sig behöva förklara sitt annorlunda beteende, rörelsemönster etc med en diagnos, för att omgivningen ska ha överseende. Varför har vi så svårt att möta olikheter på ett naturligt och öppensinnad sätt? Varför behöver vi sätta etiketter på allting?
Sociala normer och informella regler för hur vi bör och inte bör bete oss för att passa in, vilket är en hjälp för att skapa ordning och struktur. Om någon beter sig på ett väldigt extremt sätt som skadar och stör, då bör det självklart beaktas och åtgärdas. Att bara skylla på en diagnos är att inte ta ansvar för sina handlingar. Vi måste alla ta ansvar och hänsyn till varandra ömsesidigt, eftersom vi lever sida vid sida i samhället. Men det jag ser som problematiskt är när normerna blir så pass snäva att det kan räcka med väldig lite för att ses som avvikande.
Det vi inte har en tydlig förklaring på kan vi inte förstå
Merparten av dem jag möter idag som berättar för mig att de har ADHD, autism eller intellektuell funktionsnedsättning är i mina ögon helt normala människor. Det som händer i min hjärna är att den per automatik börjar leta efter tecken. Jag hatar det! Människan i sin natur letar gärna efter en rimlig orsak till varför något är som det är för att antingen acceptera eller ta tag i problemet. I sig inget konstigt, men att vi känner att vi inte kan få ro i våra själar om vi inte får svaren, inte har kontrollen, är problematiskt. Som när någon kommer hem till mig och så kanske jag har massa odiskad disk eller inte har städat, då drar de direkt slutsatsen att det beror på min funktionsnedsättning. Men om du kommer hem till någon som har stökigt hemma som inte har någon funktionsnedsättning, så tänker du förmodligen bara att personen är slarvig och lat. Men har vi inte alla rätt att få vara slarviga och lata ibland? Utan att et måste diagnostiseras och tyckas synd om?
För några år sen i mataffären, var jag inte alls sugen på att laga mat utan jag ville handla halvfabrikat och färdigmat. Då hörde jag en granne bakom mig:
"Jaa, jag förstår ju att det är svårare för dig att laga mat."
"Va, näe det är det inte, men jag vill ha detta nu."
"Men gör riktig mat då!, gormade grannen."
Varför då? Ingen skulle ju ifrågasätta om någon utan funktionsnedsättning kunde laga nat för att hen köpte färdigt!
Självständig är bara den som äger sina egna stödbehov
Varför ska en funktionsnedsättning styra så mycket hur andra bemöter oss och över vår rätt att vara oss själva och göra som vi vill? Varför ska jag behöva försvara mig och bevisa?
Självklart ska dem som har stora problem som uppenbart beror på funktionsnedsättningen ha stöd! Men jag pratar om rätten att få äga mina egna behov och få vara den jag är så länge jag inte skadar mig själv eller andra. Det är så mycket normer och förväntningar son styr vad andra människor anser att någon klarar och behöver. Den son då inte kan stå upp för sig själv blir ett offer. Författaren Anna Planting Gyllenbåga skrev att nyckeln till ett självständigt liv är att våga be om hjälp med det man behöver. Och visst är det så, men det handlar just on att själv bedöma vad du behöver hjälp med för att du ska orka med. DÅ äger du dina egna hjälpbehov och är en självständig individ. När det däremot är någon annan som övertalar dig att du behöver hjälp och att du inte känner dig bekväm med detta, DÅ är du osjälvständig, då äger du inte dina egna behov för då har du blivit överkörd av andra. Att ta hjälp i vardagen innebär att du öppnar upp ditt hem för främlingar och du måste anpassa ditt liv efter andra. Det är ett djupt ingrepp i en persons privatliv och integritet. Detsamma gäller när någon tvingar en människa att flytta till gruppbostad eller sätter någon under förvaltning bara för att det ska vara lätthanterligt och bekvämt för omgivningen.
Den kapitalistiska maskinen kring diagnoserna
Samtidigt som samhället idag ska vara så tolerant mot allting, så blir mallarna för hur vi ska vara allt snävare och den som avviker blir den som har problemen. Denna totala motsägelsefullhet är en starkt bidragande orsak till stress och psykisk ohälsa, vilket i sin tur gynnar maktstrukturerna eftersom funktionsmaktsordningen är stark. Den som anses ”resurssvag” kan enkelt göras ännu svagare genom att köras över av människor som anser sig veta bättre eftersom de är friska och normala! Dessa individer ljuts in i en form där de bara ska vara följsamma, tacksamma och de lär sig att inte ta ansvar själva. Antalet arbetssökande som får en funktionshinder-kod i systemet hos arbetsförmedlingen har ökat kraftigt de senaste åren. Koden ger rätt att få arbetshjälpmedel och anpassat stöd och är bra på det sättet. Men koden gör också att arbetsgivaren kan få lönebidrag för att anställa personen. Vi är många som känner stor vanmakt inför detta, att inte få känna oss som fullvärdiga och kunna påverka vår lönesättning som alla andra.
Detta system höjer inte vår status i samhället, utan tvärtom. Ingen äger hundra procent sitt eget liv eftersom vi alla medborgare ägs av staten och måste rätta in oss i led. Men människor med funktionsnedsättningar är än mer utsatta för detta, särskilt de som inte får hjälp till självhjälp, inte får förutsättningarna att äga sitt eget liv. Alla är vi människor, med styrkor svagheter, olikheter, vi gillar och prioriterar olika och har olika preferenser. Ingen ska förminskas!
コメント