Föreningsengagemang är en mänsklig rättighet som Försäkringskassan bryter mot!
Föreningsrätten är en av hörnstenarna i en demokrati - som vårt land är. Eller ja åtminstone ska föreställa. Trots det är det allmänt känt att det bryts mot mänskliga rättigheterna gång på gång, inte minst från våra myndigheter.
Försäkringskassan är en myndighet som finns för att bistå medborgarna med ekonomisk trygghet, bland annat när vi hamnar i situationer som gör att vi inte kan lönearbeta och inte studerar eller är i arbetslöshetsförsäkringen. Det innebär alltså att en person som bedöms ha helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga, får aktivitets- eller sjukersättning. Men vad är arbetsförmåga och hur ska den bedömas? Vad ÄR arbete? Arbetsförmågan bedöms ur flera aspekter. Medan Arbetsförmedlingen bedömer vad en individ kan arbeta med, ska försäkringskassan göra sin bedömning utifrån brister i arbetsförmåga/sjukdomsbild.
Bedömningen görs utifrån dels hälsotillstånd och arbetsmarknadens krav. En person kan utföra en arbetsuppgift korrekt om de utförs i en miljö anpassad till individens behov. I en sådan miljö kan den faktiska arbetsförmågan vara fullgod,. Medan om samma arbetsuppgifter utförs i en miljö som är svårhanterlig för individen kan förmågan plötsligt minska mycket drastiskt och i vissa fall avta helt. Individens hälsotillstånd kan också variera varpå de i vissa perioder kan vara helt oförmögna att ens sköta sina dagliga rutiner. D hjälper det knappast att de får komma till en anpassad arbetsmiljö, de är oförmögna att göra något ändå på grund av deras hälsotillstånd.
Sedan har vi detta ständiga problem med funkofobi och olika strukturella hinder, som inverkar på en individs förmåga att kunna ta ett arbete. I och med att detta stänger dörrar för lönearbete, blir individen beroende av försörjning från Försäkringskassan trots att hen inte är arbetsoförmögen. Jag känner många som har mindre svåra funktionsnedsättningar som är sjukpensionärer på heltid. Att vara i detta tillstånd innebär en viss isolering, som naturligtvis varierar beroende på hur personens livssituation ser ut. Att ha saker att göra och ändå känna sig behövd och uppskattad är extra viktigt när man inte lönearbetar. Då är föreningsengagemang ett bra alternativ, där finns stora möjligheter att använda sina talanger. Man vill inte heller behöva räkna timmar när man går in i ett projekt, ett styrelseuppdrag eller i en arbetsgrupp.
Försäkringskassan ställer orimliga och olagliga krav
Mina mångåriga erfarenhet av föreningsarbete säger mig att det är stört omöjligt att påverka tidsåtgången. Jag har bland annat suttit i ett styrelsemöte som varade i 14 timmar (!) en gång. Och jag har varit med i arbetsgrupper som har åkt till Almedalen i flera dagar. Men enligt Försäkringskassans regler får man arbeta max 10 timmarunder en månad, fördelat på högst 1 timme på en dag när man har hel ersättning. Detta är absurt, med hänsyn till att det är så svårt att påverka hur mycket arbete något kräver, och att saker händer som gör att det ofta drar ut på tiden. Har man ett förtroendeuppdrag kan man inte bara dra därifrån liksom! Snälla Försäkringskassan, förstå att era restriktioner är orimliga, det inskränker på individens föreningsrätt (en mänslig rättighet) och skapar stress!
Tänk bara på vad alla dessa fantastisk eldsjälar som jobbar i ideella organisationer har betytt för samhällsutvecklingen, våra rättigheter och att vi fått olika saker! Var hade vi varit utan dem? Att vara med i en förening för likasinnade betyder att man bryter isolering och får vänner och stöd, men det är viktigt att kunna vara med och påverka olika saker inom organisationen och kunna medverka i deras påverkansarbete. Det är en förutsättning för att känna full delaktighet och att trivas. En förutsättning för att funktionsrättsorganisationerna ska komma till sin rätt är självklart att individer med egenupplevda erfarenheter av funktionsnedsättning och som själva upplever det förtryck de ska kämpa emot.
Det är förvisso inte alls förvånande att det är såhär med tanke på att bidragssystemet bidra till inlåsning och skapar hinder för utveckling. Detta är något som flera organisationer, däribland RSMH, kämpar för att förändra. Då blir det inte heller svårt att förstå anledningen till att det ser ut såhär - och att politikerna inte är ett uns intresserade av att förändra systemet. Det är ju så bekvämt som det är!
.
