DEEP TALK: Operationer

Hej på er! Nu har jag inte skrivit på ett tag igen, för jag har varit sjuk. Eller jag är fortfarande sjuk. På grund av bristande energi har jag valt att lägga energin på andra saker än bloggande och youtubande. Som att städa, tvätta, storhandla och förbereda mig inför dagens operation. Eftersom det var tålederna på två tår som skulle justeras visste jag inte riktigt hur omfattande den skulle bli och vilka problem jag skulle få efteråt så förberedde jag ju mig på värsta husarresten i ett par veckor framöver. Men nu sitter jag här med en fot som, visserligen fortfarande är ganska bortdomnad, men som inte har något förband. Läkaren gick nämligen bara in med en liten kanyl och gjorde något med lederna som jag inte riktigt förstod, men iaf de ska bli raka nu iaf. Innan hade jag fått höra att han kanske skulle behöva sätta spjäl och grejer, så då blir man ju lite nojjig... Kommer att göra samma sak med den andra foten för där har jag tre tår som är sneda. Det är första gången jag opererar mig i fötterna. Tidigare har jag gjort skelnings- och nysgagmusoperationer två gånger och ljumskarna en gång. Första ögonoperationen gjorde jag när jag var sex, det var en traumatisk upplevelse och därför var jag extremt nervös när jag gjorde min andra sådana operation som vuxen. Men denna gång gick det betydligt bättre, och framförallt var jag ju helt medveten om varför jag skulle göra den och det var till hundra procent mitt eget beslut! Dessutom komde jag åka hem samma dag. Operationen i benen som gjordes när jag elva år har jag svårt att förstå varför de gjorde faktiskt. Det är ju omöjligt för mig att veta ommin gång hade varit sämre än idag om jag inte gjort den då. Men grejen med cp-skador är ju att man kan hjälpa sig själv otroligt mycket genom träning, och till skillnad från t ex muskelsjukdomar så är det inte farligt för oss att träna - tvärtom. Men det är då extremt viktigt att låta barnet eller ungdomen få odla sitt eget träningsintresse och se sin egen vinst med att göra en eventuell operation (såvida det inte handlar om operationer som är UPPENBART nödvändiga för hälsan). Min motivation till den operationen blev att jag skulle bli "normal". Kunna gå och röra mig precis som alla andra. Bli vig så att jag kunde ägna mig åt dans och gymnastik som jag var så poppis. Men trots att jag var så taggad på att se resultatet av den operationen så var tiden innan fruktansvärd, för jag HATADE det tradiga träningsprogram som jag var tvungen att göra varje kväll. HATADE att bli avbruten mitt i leken med de få kompisar jag hade, för att jag skulle gå in och träna.... För att knyta ihop den här säcken så vill jag avsluta med att säga att jag gjorde dagens operation eftersom jag börjat få rejält ont av att mina tår vinklas inåt. De har varit såhär så länge jag kan minnas, men nu står jag helt enkelt inte ut med det längre. Vanställda eller felställda tår är vanligt bland personer med cp-skada och annan spastisk diagnos eftersom spasticiteten i fötter och tår ofta är vanlig. Och för oss som är gående kan det ju ställa till det rätt rejält faktiskt. Har man ont av någonting det absolut ingen anledning till att inte göra något åt det ifall det går. Det är så värt det! En del har tyckt synd om mig när jag berättat att jag ska göra denna tåoperationen, men det skulle vara mera synd om mig om jag lät bli för då skulle jag kanske få riktigt jävla svinont en dag... Jag är bara så tacksam över att jag hör till de lyckligt lottade som har sluppit de där riktigt smärtsamma och jobbiga grejerna, som t ex ryggoperationer. Dit hör tyvärr inte flera av mina vänner, och faktum är att dessa operationer ofta har förstört mera än de gjort nytta, personerna har blivit ännu mera funktionshindrade av det. T ex hamnat i rullstol fastde kunde gå innan,..DET skulle varahemsktför mig.