Bitterheten tog uppgivenheten i hand och gick bort...

Nu var det ett tag sen jag skrev nåt i bloggen. Det har berott på att jag har börjat nytt jobb. Och att luften gick ur mig ganska rejält efter nederlaget med "Lika lön för lika arbete - oavsett funktionsvariation!". Trots ganska bra respons på sociala medier (Facebook), så blev manifestationen på plattan ett rent fiasko. Likaså kampanjen där människor skulle berätta om sina upplevelser om diskrimineringen på arbetsmarknaden i sociala medier - ingen hakade på. Jag blir orolig när jag ser hur lite människor bryr sig om hur de behandlas på arbetsmarknaden - speciellt inte om de har funktionsnedsättningar. Jag VET att många lider av sin situation MEN VARFÖR I HELVETE ÄR DET INGEN SOM TAR CHANSEN ATT AGERA??? Annat ljud i skällan är det när det gäller den personliga assistansen - när det ordnas demonstrationer om det då kommer det horder med folk från långan vägar... Jag förstår det. För många är personlig assistans för att kunna leva som en mikrovågsugn för en frusen maträtt. Det är alltså en förutsättning för att man ska kunna göra normala saker - som att arbeta. Så jag förstår om folk prioriterar denna fråga före allting annat. Men samtidigt tycker jag det är mycket konstigt att man inte kan kämpa för flera saker samtidigt,. Jag är väl korkad i hela huvudet om jag inte kan förstå det - och anordnar en manifestation om arbete på samma dag! Rent av okänsligt... Men jag är väl dum.... som inte förstår att jag inte borde bara sitta tyst och snäll i ett hörn och acceptera läget... jag som i alla fall kan klara min vardag utan hjälp... JAG HAR FAN INGEN RÄTT ATT KRÄVA MER ÄN DET!!! I alla fall så känns det som det. För jag VET att så många människor upprörs över förhållandena på sociala medier men varför bara stanna vid det? Vi KAN göra skillnad!!! Om vi tror att vi kan förändra så kan vi det! Sedan i måndags arbetar jag som medlemsvärvare på Individuell människohjälp (IM), som arbetar bland annat med att stärka flickor och kvinnor, som på så många håll i världen inte har mycket värde alls. För INGEN ska behöva känna sig mindervärdig - viken bakgrund, gender, etnicitet, funktionalitet eller färg du än har! Men att få faddrar är svårt - folk är engagerade och stannar gärna och pratar, men de anser det meningslöst att ge 50 spänn i månaden. De tror inte att det gör någon nytta. För de inser säkert att jag har rätt när jag säger att denna för oss svenskar obetydliga summa är så mycket pengar att de faktiskt ger möjlighet till skolgång åt två personer - men i det stora hela betyder det inget eftersom allting är så svart.... det är därför de inte ger. Folk är uppgivna. Bittra. Jag förstår dem så väl - jag känner likadant. MEN inget blir bättre av att vi bara sitter och suckar över läget i alla fall - vi har allt att vinna på att agera!!! Självklart har alla oseriösa företag, organisationer och muppar som skickar konstiga mail och sms till höger och vänster ett STORT finger med i det här dramat...

Hur ska man kunna veta vem man kan lita på....??????????????????????????????????? Vi lever i en sjuk värld. Sjuk värld. Sjuk. Sjuk. Sjuk.... MEN det som är en sådan viktig del av det här jobbet är GEMENSKAPEN med andra! För vi alla behöver gemenskap! Få umgås med folk som kämpar mot samma mål. Ingen är järnstark ensam, även om en del kanske ger sken av det, eller kanske t o m säger det. Människan är ett flockdjur. Vi måste samarbeta för att nå framåt, vi har inte råd att vara egoistiska och tänka att "ja nu har hon kommit på den här idén då får hon göra det, jag tänker fan inte hjälpa till...". Näe... okej, men gnäll inte då när det inte blev som du ville!!!