© Linda Åkesson 2017

September 27, 2019

September 15, 2019

August 20, 2019

August 14, 2019

August 6, 2019

August 5, 2019

January 25, 2019

Please reload

Senaste inlägg
Utvalda inlägg

Sätta gränser

September 15, 2019

 


Det har hänt en del sen jag sist skrev här! Jag har varit rätt seg, min hund har opererats för juver-tumörer. Och så har jag kommit in på min utbildning! Ja, jag kom in till sist, på den utbildning som jag sökt till fem gånger!!! Det känns kanonbra. Då känner man att det är värt att kämpa på, inte ge sig! Så det här inlägget kommer bli lite långt och ska handla dels om det, men också om hur jag påverkas av de människor jag har omkring mig osv...

Så först:


Jag är målinriktad och oftast ser jag till att det jag vill ska hända, men så har det inte alltid varit.... jag har en del hjärnspöken som bor inuti och ställer till det, samt att jag ofta inte har lyssnat till MITT EGET hjärta utan på andras... och det finns ju tyvärr en del människor som anser att vi funkisar ska ACCEPTERA och FINNA OSS I vår ställning i samhället - som enligt dem är lite vid sidan om. Att vi kan vara med litegrann sådär ibland, som kuttersmycken för den goda sakens skull. Finansierade av bidrag från samhället.

Och nöjda så. 


En som är som jag accepterar inte mina funktionsnedsättningar, eftersom jag vägrar infinna mig i det led som patriarkatet har skapat åt såna som mig!  

Och nej, jag accepterar INTE att jag har funktionsnedsättningar om detta är lika med kapitulation inför normen och de strukturella förhållandena - att inse att man inte kan komma någon vart i livet p g a att man är funkis. Acceptansen handlar för mig snarare att vara medveten om mina fysiska/psykiska tillkortakommanden och därmed medveten om hur jag hanterar dem på bästa sätt, att jag vet hur jag kompenserar för dem med arbetsmetoder eller hjälpmedel¨samt hur jag kan nyttja mina styrkor på bästa sätt. Att fokusera på det jag HAR istället för det jag inte har - men samtidigt lyssna in min kropp och hjärna. 

Det är så oerhört sorgligt att se så många av mina funkisbröder- och systrar som lever så tvärtemot vad jag gör. Att se hur de har en vilja av stål men den når inte fram för de låter sig hindras av de rådande strukturerna. Låter patriarkatet vinna. Jag vill ju gärna hjälpa dem på bästa sätt. Men det så oerhört svårt. Jag utbildar mig inom rehabilitering och hälsa med fokus på arbetslivet och många personer med funktionsnedsättning står ju dessvärre inte till arbetsmarknadens förfogande. I SVT´s Uppdrag granskning nämner Lena Nygren, generaldirektör på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor, något oerhört viktigt. Hon säger att behovsanställda är lika stressade som arbetslösa. Detta var ju bara ett exempel - men grejen är att jag blev så glad över att man tar upp gruppen arbetslösa i stress- och utbrändhetsdebatten! För det där känner jag SÅ igen mig i! Men mina tankar går också till gruppen som uppbär aktivitets- och sjukersättning (alltså de som INTE står till arbetsmarknadens förfogande formellt sett. Jag har ju själv varit en av dem och upplevde det som oerhört stressande! Jag mådde dåligt som satan. Jag upplevde det som stigmatiserande och begränsande att vara sjukpensionär - det fick mig att känna mig som just det, fast jag ju bara var en liten människa som olyckligtvis råkat i onåd med normaten och därmed inte lyckades "få till det". Att vara pk-skröppel är tämligen bekvämt. Men inte så värst kul...

Okeeeej.... nog babblat om det för idag, nu till poängen med detta inlägg:


För att göra en lång historia kort: jag har aldrig helt gett upp även om jag i perioder har varit så deprimerad och håglös att jag inte orkat göra något. Och jag kom vidare. Kommer att komma vidare lite till. Och ännu lite till. Det får ta sin tid. Det viktigaste är att inte ge efter. Många av mina funkisvänner sitter liksom fast, de är svåra att hjälpa för mig. Men jag vill. Dock måste jag prioritera mitt eget och fokusera på det jag vill åstadkomma, vilket gör att jag inte orkar vara kurator hela tiden. Jag har styrkan att säga nej. Det måste jag för att orka. Jag måste sortera i min vänkrets och omge mig med personer som ger mig positiv energi, inspiration och som jag har saker gemensamt med. Som är på samma nivå som mig. 

Är jag ego?  

Under den största delen av mitt liv har jag haft olika saker som tagit upp mycket av min tid och hjälpt mig att orka. Kämpa. Leva. Och det har funnits en tid då jag varit ofrivilligt ensam och varit ledsen över det. Idag har jag vänner och jag uppskattar det oerhört, men är nog tyvärr inte alltid så bra på att visa det eftersom jag samtidigt har ett så stort behov av att vara själv och hålla på med mitt i fred. Jag stänger av ljudet på telefonen eller sätter den i flygplansläge för att inte bli störd. 


Är jag ego?

Jag känner mig taskig när jag tackar nej när en uttråkad kompis frågar om jag vill komma över, när jag bedömer att jag inte har tid (för att jag har massa saker att göra) eller ork (att vara kurator). Jag är en sådan person som engagerar mig oerhört mycket i människor jag tycker om, jag kan se deras potential och vill hjälpa dem rätt. Men det är svårt när det är svårt... 

Jag behöver sortera. Och jag behöver min vila. Allt oftare väljer jag bort att umgås med människor som jag inte "behöver" träffa för att få återhämtning.  Att bara sitta och chilla och äta och dricka gott och prata om allt möjligt med vänner ger mig mycket - men jag blir HÖG på kreativt skapande. Att göra musik, klippa film, gå ut och plåta eller något annat kreativt är det absolut bästa jag vet! Då känner jag mig fri. Kan andas. Och det ger mig återhämtning och energi. 

I början när jag bodde i Stockholm var mitt liv mest pest och pina, när jag inte hade praktik eller jobb. Jag tränade visserligen mycket på gym, gick in för det lite väl mycket för mitt eget bästa, för att fylla mina dagar med mening och mål. Jag har väldigt svårt att förstå hur människor utan varken jobb/studier eller några speciella hobbies kan leva... jag skulle inte stå ut om jag inte hade mitt. 

Kan nog faktiskt gå så långt att säga att jag kanske inte hade varit vid liv idag öht... 
För mig har det också varit lätt. Och jag kan leva utan sinkande element som t ex personlig assistans.  Jag är lyckligt lottad. Men också ödmjuk inför vetskapen att det inte är självklart. Jag har varit i mörkret och fått kämpa för att ta mig ut på andra sidan. Och jag är inte särskilt rädd av mig idag. men som barn var jag rädd för typ allt. Allt för många jag känner låter sig styras av sina rädslor tyvärr. Det är svårt att hjälpa den som sitter hårt hårt fast i den sega leran. Jag utbildar mig idag för att få verktyg att hjälpa på professionell nivå. Jag vill såklart aldrig bränna ut mig - men framförallt inte bli en av alla dem som drabbas redan under skoltiden. Nu framförallt det senaste året har varit sjukt jobbigt och jag har varit så stressad över min situation att jag inte fattar hur jag kunnat stå upp... Nu när jag äntligen ÄNTLIGEN vet vad jag ska göra i några år framöver och att jag kan forma den framtid jag vill ha - känner jag mig lugn. Klart att jag vet att det kommer vara mycket plugg och stundtals väldigt tufft. Men jag behöver i alla fall inte känna någon stress för min livssituation och oroa mig för framtiden just nu och det känns så oerhört underbart skönt! 

För att jag ska klara av det måste jag sätta tydliga gränser. Fokusera på det som ger mig positiv energi Ta tillvara min produktivitet, energi och framtidstro. Njuta och göra det bästa av det. Jag måste. För att inte gå sönder igen.    
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Följ oss
Please reload

Sök efter taggar
Please reload

Arkiv
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now