Den här utbrändhetsvågen - det kommer sluta i katastrof!

Nu har jag sett Uppdrag gransknings programserie Sjukt stressad på Svt play. Det var inte så längesen som ett liknande program sändes där. Och naturligtvis har vi sett - och kommer att se - åtskilliga sådana. För utbrändhetsvågen lär nog dessvärre inte bli mindre, utan snarare växa sig större. Att den sannolikt kommer sluka ett helt samhälle är väl kanske lite väl magstarkt att säga men... varför inte? För om medborgarna bränner ut sig redan innan de ens börjat sina karriärer samtidigt som en stor grupp medborgare (personer med funktionsvariationer) sällan eller aldrig heller får etablera sig i arbetslivet. Hur ska det bli då liksom? För sen har vi ju alla de andra som bränns ut också och många kommer aldrig tillbaka till arbetslivet. Det är OHÅLLBART! På alla sätt. Vad ska man då göra åt det? Detta är stort och svårt, men först och främst måste vi ju se till att skolor och arbetsplatser får hållbara program för att förebygga utbrändhet. (Ja det var ju detta jag skulle plugga i höst men jag kommer med största sannolikhet inte in i år heller...).

Jag känner så många som blivit utbrända på arbetet. Själv har jag inte jobbat tillräckligt länge på en arbetsplats och i några fall så kan jag nog ärligt säga att det har räddat mig! Inte på grund av den hårda arbetsbelastningen utan av andra orsaker, som dålig psykosocial miljö t ex. Jag tänkte skriva några ord om en typ av stress som det inte pratas så mycket om. Först och främst är det ju uppenbart att en frisk (läs: normalfungerande) person förväntas kunna ge 200 procent - medans en icke funktionsnormativ person ofta får avsevärt mycket lägre krav på sig. Och i specialskolorna är det ju tyvärr ofta väldigt slappt... Både för låga och för häga krav är skadligt för vår hälsa! För den oerhörda inre stress jag känner för att jag inte vet hur jag ska få komma till min rätt i arbetslivet eller vet varför en arbetsgivare väljer mig (är det för min kompetens eller för att jag är billig/gratis?) gör mig sjuk. Och vad finns det för hjälp mot det liksom? Och när en arbetsgivare en gång sa till mig att jag skulle vara glad att jag fick anställning med lönebidrag (det var inte ens en "vanlig" lönebidragsanställning utan något som hette utvecklingsanställning), för annars skulle de ha jättehöga krav på mig. Då blev jag så otroligt ledsen, det kändes förnedrande att de, efter att jag praktiserat i flera månader och visat vad jag kunde, underskattade min förmåga att jobba. Jag kände mig dålig och ville ju visa att jag var bra. Men jag började bli sjuk hela tiden och det verkligt sjuka i den här situationen var att ingen kommenterade det onormala i att vara sjuk i stort sett varje månad! Jag skämdes, kände mig dålig, lat. Otacksam. Jag hade ju mitt drömjobb liksom! Jobbade ofta fast jag var sjuk - åtminstone hemifrån. Och blev såklart stressad av det också. Jag gick till läkare som tog de vanliga proverna utan att hitta nåt fel. Det visade sig sen att jag hade födoämnesöverkänslighet som gjorde mig sjuk. Särskilt det senaste året har jag känt en mycket stark inre stress och har därför varit mycket sjuk igen tyvärr... många orsaker. Rimligtvis bör det finnas ett mycket stort mörkertal på stressade människor eftersom iaf jag känner många arbetslösa som är så stressade över sin situation att de känner sig sjuka. Och situationen blir ju inte direkt bättre av att t ex arbetsförmedlingen i många fall hetsar på och att man t ex ska fylla i aktivitetsrapport eller att de måste gå på möten mitt i sommaren, och arbetsförmedlarna inte verkar ha nån aning om hur de ska bemöta sina klienter på ett behagligt sätt. Jag har haft mycket tur där faktiskt. Haft arbetsförmedlare som inspirerat och gett mig energi. Det är så det ska vara men så är det inte för alla! Och nu går vi tydligen in i en lågkonjunktur igen... Var ska det sluta...